Jag var svårt sjuk. En djup depression är svår att beskriva, till och med att erinra sig när man räddats ur den. Jag var tillfälligt en annan, förvandlad intill oigenkännlighet för mig själv.
Jag hade upplevt en svår kris som öppnat ett hål i mig där allt störtat ned. Inget hade hjälpt, ökande doser av benzodiazepiner hade så när gjort mig till ett pillerknaprande vrak. Jag förvärrade situationen för mig själv genom att försöka dölja mitt tillstånd men var snart i ett så eländigt skick att kroppen kunde ta sin hämnd på mig. Jag hade ticks och ett självskadebeteende jag inte kunde hejda. På ytan lyckades jag trots det något så när upprätthålla ett sken av normalitet – en lögn och ett svek mot mina närmaste som inte kunde föreställa sig hur illa det var ställt med mig.
Ett par dagar efter inskrivningen på en psykiatrisk avdelning mötte jag psykiatrikern J som betraktade mig med distanserad professionell blick och så gott som omedelbart gav mig det skrämmande beskedet att jag skulle behandlas med el-chocker.
Jag protesterade givetvis, herre gud mannen ville ju lobotomera mig trodde jag, men kapitulerade snart inför övermakten. Vid förhandlingen i förvaltningsrätten efter genomförd framgångsrik behandling lyssnade J uppmärksamt till vad jag hade att säga och beslutade därefter omgående att dra tillbaka sjukhusets begäran om fortsatt tvångsvård.
Omsorg om vuxna yttrar sig ibland som tvång. Jag saknade all auktoritet, var inte kompetent att bedöma mitt eget bästa, och är därför oerhört tacksam för att J utan att tveka fattade kloka beslut om mig. Det räddade antagligen mitt liv.
Jag hade en enorm tur som fick det bemötande jag fick i en situation då andra har skickats hem. Inte så få har sedan skadat sig själva eller tagit livet av sig. Jag blev själv halvannan månad före intagningen hemskickad från psykakuten i ett förfärligt tillstånd.
Detta är naturligtvis svåra bedömningar. Men ytterst beror de förekommande bristerna i den psykiatriska vården på otillräckliga resurser och inte på personalen som gör ett fantastiskt jobb.
Cheferna för psykiatrin i Nyköping sa i höstas i SN att det inte är platsbrist i Nyköping men uttryckte samtidigt ett önskemål om ökade resurser till insatser tidigt i vårdkedjan för att minska trycket på sjukhuspsykiatrin.
2015 fick länet 25 miljoner från staten till arbetet med psykisk ohälsa. Ändå lägger landstinget ner samtalsmottagningen Unga vuxna i Nyköping med motiveringen att Nyköping inte ska vara bättre rustat att hjälpa målgruppen än andra kommuner i länet. Ställd inför den samstämmiga kritiken från personalen och skolorna i Nyköping upprepade landstingets informationschef häromdagen det befängda argumentet (SN 20/1).
Tillför i stället psykiatrin i Nyköping vad den behöver för att kunna hjälpa alla svårt deprimerade. Minskningen av sjukskrivningar och sjukhusvård uppväger kostnaderna för tidiga insatser. Det handlar om att minska lidande – och rädda liv.
Christian Hårleman