Många kommuner drömmer om hemvändare.
”Kom och bo här! I vår kommun finns livskvalitet, ren luft, spännande arbetstillfällen och en sund balans mellan jobb och fritid.” Otaliga är de svenska kommuner som kommunicerar detta och förväntar sig att just deras hemvändare, jämte nyfikna potentiella inflyttare, ska lyssna.
Men i ett land utan nämnvärd invandring och med ett illavarslande lågt barnalstrande är sådana insatser bara del i ett nollsummespel. Resultatet blir skakigt. Vi får fjällrännare som doppar tårna i en glesbygdskommun ett par månader om året. Det blir flyg in-/flyg ut-ingenjörer i lappmarken, skilsmässor och sjukliga föräldrar som medför dubbla bosättningar och ett evigt tågåkande.
Staten, regioner och kommuner behöver i stället fundera på vad som gör att en människa eller ett företag vill etablera sig på en plats, stanna och dela med sig av kraft, risktagande och spenderande.
Frågan skulle kunna besvaras bättre. Då behöver systemet för skatter och utjämning anpassas till att bättre stödja de lokalsamhällen som bidrar till landets produktivitetsutveckling.
Mindre fokus behöver läggas på var arbetskraften är skriven. Mer fokus behöver vara på var värde skapas.
Tidigare i april släpptes rapporten ”Sveriges regionala dynamik. Historiska trender och framtidens utmaningar” från Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) som satte fingret på just denna problematik.
En alltför stor obalans mellan var ekonomiskt värde produceras och var befolkningen är bosatt bidrar till demokratiska sårigheter.
De regionala ekonomiska skillnaderna i Sverige är stora, större än på nästan 100 år. Nytt är att Stockholmsregionens dominans tycks ha mattats av sedan 2015. Det kan bero på breddade möjligheter till distansarbete samt en ökad betydelse av naturresurser och tillgång till el. Norrbottensregionen har börjat agera draglok för landets tillväxt, exempelvis.
Den svenska regionalpolitikens utformning är förlegad. Det är naturligt att ekonomiska skillnader mellan olika platser uppstår. Somliga regioner har specifika tillgångar, såsom naturresurser, kompetens och infrastruktur, som över tid kan bli mer eller mindre intressanta och framgångsrika. Alltför stora regionala klyftor kan i detta leda till större samhälleliga utmaningar. Debatter kring vindkraftsetableringar, sjukhusnedläggningar och behovet av ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem visar att en alltför stor obalans mellan var ekonomiskt värde produceras och var befolkningen är bosatt bidrar till demokratiska sårigheter.
Frågan om vilken del av landet som är närande respektive tärande har alltid varit svår att besvara. I dag är den omöjlig. Med ett geografiskt mindre fyrkantigt arbetsliv behöver också systemet för skatter och kommunal och regional utjämning följa efter.
Karin Källström är centerpartistisk ledarskribent för Liberala Nyhetsbyrån.
Karin Källström