Borde vi inte tycka mer om pompa och ståt?
I dag är det Sveriges nationaldag eller ”Svenska flaggans dag” som det länge hette. För att vara en tusenårig statsbildning har Sverige ett ambivalent förhållande till sin nationaldag. Kanske bottnar det i att vi inte har varit i krig sedan 1814 eller att vi inte riktigt gillar pompa och ståt, så länge det inte handlar om den glittriga Melodifestivalen. Men för att vara ett land som ser sig som progressiva är vi också på många sätt djupt konservativa. Det handlar dock inte om den ”stora” utan ”den lilla världen” för att citera Ingemar Bergmans film Fanny och Alexander.
Anledningen till att vi firar just 6 juni är att Gustav Vasa detta datum år 1523 valdes till kung i Strängnäs. Bara det är värdigt att uppmärksamma. Gustav Vasa är trots allt den kung som personifierar att en enskild individ kan spela en avgörande roll inom svensk historia. Utan honom hade vi inte brutit med katolska kyrkan eller frigjort oss från Kalmarunionen. Ett beslut vars konsekvenser vi lever med än i dag. Men allt hade inte positiva konsekvenser.
Plundringen av klostren och nedsmältningen av kyrkklockor inledde en bildningsmässig ökenvandring som kom att vara fram till 1700-talet. Historikern Sten Lindroth skrev att vi var en nation som ville ”urarva oss själva” och man är beredd att hålla med honom. En ytterligare mustig tolkning har gjorts av den ständigt produktive Herman Lindqvist som menade att Gustav Vasas insatser för svenskt kulturliv är att jämföra med Pol Pots insatser för Kambodjas kulturliv. Det finns dock också positiva aspekter.
Så här såg det ut när 500-årsdagen av Gustav Vasas intåg i Stockholm på midsommardagen 1523 firades.
Vår förste Vasakung inleder processen att centralisera Sverige. Att göra det till en nation där även vanliga medborgare kan lita på staten. Efter Dackefejden inser han också att det inte går att fara enväldigt fram utan att man måste försöka att förankra besluten. Kanske det kan kallas för embryot till det svenska samförståndet. Något som än i dag har positiva konsekvenser. Vi har, trots att vissa vill hävda det, aldrig haft ett kungligt envälde av fransk modell.
Vi har mycket att vara stolta över.
Hur ska man då fira vår nationaldag? Svaret på den frågan är att man nog får göra som man vill. Kanske vill man gå till Gripsholmsparken och lyssna på ett tal, grilla med goda vänner eller bara att umgås med nära och kära. Grundbulten för vår nationalism är att den inte påtvingas någon utan att man just får välja själv. Samtidigt är det viktigt att ha insikten att det finns en historia och att vi ständigt präglas av den. Stormannen från Uppland tog chansen och blev den som lade grunden till vårt moderna land.
Likaså kan vi alla konkludera att man inte ska skämmas över att vara svensk. Vi är trots allt en nation som har haft det betydligt bättre än många andra. I avsaknad av krig och ett relativt samförstånd har vi kunnat bygga ett fredligt land. Detta ska vi också vara tacksamma för.
En innerligt glad nationaldag tillönskas er alla!
David Lindén är författare och historiker. Han medverkar som fristående krönikör i SN.