När KAJ efter segern i Melodifestivalen spelade konsert hemma i Vörå utanför Vasa i Österbotten, var KAJ-bastun i centrum ett givet fotoobjekt.
Sällan har så många lärt sig vad Vörå-dialekt är. Det kan vi tacka KAJ för. Vi behöver uppskatta våra dialekter mer och rynka mindre på näsan åt dem.
Vörå ligger i Österbotten. Artisterna i KAJ kommer från byarna Maxmo, Komossan och Palvis. De talar en svensk dialekt som är speciell till form och klang, men inte svår att förstå om man anstränger sig lite. Nu sprids de orden över Europa, trots att så få européer ens talar svenska:
Bastubröder e je vi som glöder 100 grader nåjaa
Bara bada bastu bastu heittää på så sveittin bara yr
Det är faktisk glädje i språklig form till musik. Men det är också en identitet, något speciellt.
Det talas svenska i delar av Finland sedan gott och väl 800 år. Att Österbotten och Västerbotten skiljs åt av Kvarken visar egentligen bara hur mycket de hänger ihop. Vattnet tog oss länge fortare till varandra än vad landvägen gjorde.
Avstånden gjorde att vi talade lite olika. Ord, uttryck och uttal blev lokala utan att bli helt obegripliga för andra. Det här är samhällskunskap.
Fler borde vara stolta över sin dialekt, för den är del av den vi är. Även för den som talar mer sentida dialekttyper, som exempelvis Rinkebysvenska.
Sedan andra världskrigets slut har dialekterna tunnats ut. Den här bilden från 1965 visar Östra Storgatan och kvarteret Bagaren i Nyköping. Även om Nyköping inte har en kraftigt avvikande dialekt, finns det ändå en lokal språklig identitet med särpräglade ord och uttal.
Dialekter är en rikedom för språket, som Caroline Sandström, lexikograf, huvudredaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål, uttrycker det.
En del dialekter ses lätt som vackra, som dalmål, gotländska och jämtska. Andra har det inte så enkelt. Är du stolt över sörmländskan?
Gemensamt är att våra dialekter blir mer sällsynta och uttunnade, sedan andra världskrigets slut har det gått fort. Redan när Barbro Lill-Babs Svensson slog igenom med Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? gillade hon inte att hon behövde sjunga den på stark dialekt.
Det blir lätt så när vi är ängsliga över att inte passa in och möter andra som är lika ängsliga. Man vill låta mer "korrekt" eller "professionell".
Många unga väljer i dag tidigt att bara tala standardsvenska. Det är ju det språket som dominerar i nationella medier. Det gör det lättare att nå bred publik på nätet. Det är lätt att passa in när man flyttar runt.
Så, varför charmar då bada, bada, bastu? Jo, för att en dialekt också är något eget och fin som den är. Även om inget språk är som det alltid har varit och kommer aldrig att vara det. Därmed basta!
Alla språk förändras, även dialekter. Men känner du som har växt upp här att du talar en riktig sörmländska? Säger du "ångan opp" och "hunnra grader"?
Sörmländskan är precis som Vörå-dialekten en egen identitet.
”Det är vokalerna man drar på – man stånkar, stönar och krystar som om man egentligen inte orkade uttala dem” som Fredrik Lindström har formulerat det. Det låter ju lite jobbigt. Men räta på ryggen!
Det går utmärkt att upptäcka världen och samtidigt vårda det egna, det lokala.
Har något setat där borta, så kan du gott fortsätta säga så. Även om någon tycker att du är trälig.
Sauna!
Olof Jonmyren är politisk redaktör.