Alla tågresenärer förstår att det ibland uppstår problem. De flesta pendlare utgår närmast ifrån att det alltid är något under en kortare tidsperiod. Men bristen på information i knöligt läge och intresset för att hjälpa till, är frapperande svag.
Om Mälartågs krishantering är bedrövande svag vid ett större men begränsat fel en vardagskväll, hur ska det då vara när skiten verkligen träffar fläkten?
Bara några minuter före nio på tisdagskvällen rullade Mälartåget mot Vagnhärad, Nyköping och Norrköping in på Södertälje Syd. Därefter stod det kvar. Tågpersonalen meddelade att mycket var oklart, men att det hade uppstått ett större signalfel vid Järna.
Det fanns ingen bedömning av hur länge det skulle ta att lösa.
Det här är ingen chock för vana tågtrafikanter i Mälardalen. Många är iskallt luttrade – och i takt med att informationen om läget droppar ned till en stentorr öken, alltmer irriterade. Jag förstår dem. Det är en känsla som är lätt att dela som mer sporadisk resenär.
Mörkret lade sig. Tåget ställdes in från där vi var. Vi hänvisades till nästa tåg som också ställdes in. Det rörde sig om ett omfattande fel som berörde en stor mängd stationer och tågtransporter i södra och mellersta Sverige.
Det lovades ersättningsbussar, som aldrig kom. Det lovades bättre besked, som ingen fick. Personalen på tåget hade inga befogenheter, utan beordrades tillbaka till Stockholm med sitt tåg.
Kort sagt: Det här var kommunikativt undermåligt. För en aktör som vill locka fler att resa hållbart är det att håna sina betalande kunder. Ogenerat så.
160 kronor tillbaka för biljetten är inte plåster på sådana sår.
Åk aldrig tåg utan powerbank eller mobilladdare, en läxa för mer sporadiska tågresenärer som tycker att det borde lösa sig när tåget bara tar en timme...
Men vi kom hem. Strax före halv två på natten blev vi avsläppta av en taxi, på Mälartågs räkning, vid Nyköpings Centralstation. Alla lokalbussar hade slutat gå. Fyra Nyköpingsbor som inte känner varandra, hade förenats i frustration över att ha blivit övergivna på Södertälje Syd. En hängde i tillräckligt länge i telefonkö för att få mitt i natten-hjälp från den stackare som bemannade kundtjänst.
Om det här är krishantering i ett något större problemläge – hur illa är det då när det verkligen är mycket som faller samman på gång?
Slutar Mälartågs passagerarintresse och ansvar vid att dumpa folk halvvägs – och hänvisa till en kundtjänst som formellt hade stängt en timme tidigare?
Trafikverket ber om ursäkt för att det är stökigt. Mälartåg har också ett antal ursäkter att lämna. Gärna personligen.
Låter jag grinig? Nåja, knappt fyra timmars sömn går att hantera inför en arbetsdag, men bristen på rimlig kommunikation och ett synligt kundvärde skaver. Det går inte an att ha det så här, inte i den oerhört osäkra tid som vi befinner oss.
– Väntar ni på ersättningsbuss? Lycka till! sade en luttrad resenär ironiskt och som redan hade bokat taxi själv.
Mälartåg saknar en rimlig, lättkommunicerad ordning för hur transportkriser ska lösas och passagerare tas om hand. Den här gången skyfflades ett trettiotal människor ut på plattformen i Södertälje. Nästa gång, hur många är de då? Och lika uppenbart ointressanta för transportören?
Mälartågs ledning får gärna berätta hur de tänker.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.