De anställda tjänstepersonerna måste ha hög kompetens på sitt sakområde. Det kräver att de möter kunniga politiker som förstår och behärskar sin roll som styrande.
Vem styr egentligen i Nyköpings stadshus? Det kan tyckas vara en något dum fråga. Det vet ju de flesta att det är Urban och Ahmad, eller?
Jovisst är det så, att socialdemokraten Urban Granström och moderaten Ahmad Eid är de politiskt ytterst ansvariga för den utveckling i Nyköping som styrs från stadshuset. Nyköping har en politiskt styrd organisation och de två kommunalråden i samarbete sätter sina signaturer under de avgörande besluten i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.
Alltså är det politikerna som styr och tar ansvar. Ja, så ser det ut i organisationsskissen, men verkligheten är ofta en annan. Vilka beslut som tas i den löpande verksamheten i kommunen ligger i händerna på de styrande politikerna och de ledande tjänstepersonerna. Det är här gråzonen inträder. Hur och var besluten sker beror av parternas kompetens, förmåga och vilja.
Om Nyköpings kommuns verksamhet ska fungera på ett positivt, rättssäkert och rättvist sätt krävs just kompetens, förmåga och vilja hos såväl politiker som tjänstepersoner. Vi som medborgare förväntar oss att de tjänstepersoner som bereder och verkställer beslut står upp för sin mening och driver sakfrågorna som de själva tror och tycker är bäst. I Nyköpings kommun finns ingen självcensur eller rädsla att säga sin mening av den typ som tycks bli allt vanligare i Ulf Kristerssons regeringsdepartement.
De politiker som representerar den styrande majoriteten har alltid ansvar för de beslut som fattas inom kommunens olika verksamheter. Tjänstepersonerna tvingas inte möta väljarna i en bedömning om deras beslut är goda eller dåliga. Politikerna har alltid det yttersta ansvaret och med det ansvaret ska de möta väljarna vid nästa val.
Utan kompetenta och kunniga tjänstepersoner fungerar inte kommunen. Med det gäller att ha koll på sin roll.
Kort sagt. En svag politiker är ett lätt byte för en stark, kunnig och målmedveten tjänsteperson som driver sin mening, en mening som hon eller han aldrig behöver ta det yttersta ansvaret för.
Detta partsförhållande ska bygga på respekt och förtroende för de givna rollerna. Den markerade makten är knäckfrågan, inte minst när vi möter kontroversiella beslut i pressen eller på nätet. Vems ande är det som svävar över dessa beslut: är det tjänstepersonens eller politikerns, eller bådas i samförstånd?
Min uppfattning som politiskt aktiv i mer än ett halvt århundrade är att kunniga, kompetenta och viljestarka politiker håller demokratin vid liv och skapar tillit i förhållandet makt och medborgare. Svaga politiker krymper tilliten och urholkar demokratin.
Ulf-Göran Widqvist (S), författare och småföretagare. Han medverkar som fristående krönikör i SN.