Det är inte säljaren som måste sänka priset på statsministerposten, det är köparen som måste öppna plånboken. Så fungerar spelet om regeringsmakten. FOTO: SÖREN ANDERSSON/TT

Ledare: Den som vill ha makt får betala

Ledare

Makten har ett pris. Centerpartiet satte sitt. Det kunde inte Socialdemokraterna köpa.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Socialdemokraternas Stefan Löfven misslyckades med att förhandla fram en statsministerpost från Centerpartiet och Liberalerna. För att förstå mekanismerna bakom detta är det rimligt att jämföra med en affärstransaktion.

Den som vill ha, den som vill köpa, får vara beredd att betala. Den som inte behöver sälja till varje pris, har alla möjligheter att tacka nej tills budet blir för bra för att avfärda. Så långt kom aldrig Löfven. Så mycket kunde inte Socialdemokraterna röra sig för att få behålla makten.

Statsministerposten är värt mycket. Att regera ­landet, även med en bångstyrig riksdag, ger möjligheter att utöva mycken makt, inte minst på myndighetssidan. Därför är också priset högt.

Centerpartiets prislapp har varit tydlig hela tiden: Den som vill regera med stöd eller acceptans från C behöver föra en liberal politik på centrala politikområden.

Den som vill sälja skinnet måste först skjuta björnen. Den gamle bondeförbundsledaren Gunnar Hedlunds devis gäller även när dagens Centerledning ­betraktar politikens möjligheter. När Socialdemokraterna levererade oprecisa skrivningar, utredningar och vaga besked i centrala frågor var det bara lös ammunition, inte skarpa skott.

Annie Lööfs definition av kompromiss inbegriper inte ett ökat utrymme för socialism. Det är rimligt att hon står fast vid detta. Det är säljarens marknad. Det är Löfven som behöver köpa makt.

Spekulationerna från nyhetsmediernas analytiker­ och kommentatorer har senaste tiden närmast ­utgått ifrån att den påstådda mästerförhandlaren Löfven skulle buda fram något oemotståndligt. Men detta­ kan inte vara något annat än en regering som går i sakpolitiskt liberal riktning och tar rejäla grepp om de samhällsproblem som måste hanteras. Den som trodde att Lööf skulle acceptera att Vänsterpartiet skulle kunna baksätesstyra ännu en regeringsperiod trodde gravt fel.

Den som tror att största partiet alltid får som det vill, den har villat bort sig i svensk politik. Lika fel är det att se den sparkade regeringens politik som grunden för nästa. Ställd inför faktum, försökte S-ledaren Löfven ­febrilt öppna för fler ”eftergifter” under gårdagen. Men det verkar ändå inte betyda att ta strid med LO och med Hyresgästföreningen om liberala reformer på arbetsmarknad och bostadsmarknad, vilket kommer att ­krävas. Till detta ska läggas att ett bättre anpassat strandskydd och en stärkt äganderätt för jord- och skogsbruket kräver att Miljöpartiet tar flera steg tillbaka.

När Löfven i förhandlingarna valde att gå V mer till mötes än C sumpade han chansen att kunna till­träda som statsminister igen, åtminstone med Center­partiets acceptans. Hans taktiska vägval förstärkte avståndet mellan blocken. Den som är störst måste­ offra mest. Den som vill styra kommer att behöva göra det med ett stort inflytande från andra riksdagspartier – i de allra flesta scenarior. Det är maktens pris, eller eftergift om man hellre säger det.

Läs också

( 8 st )

Läs mer om dessa ämnen

LedareSocialdemokraternaregeringenCenterpartietMiljöpartietInrikespolitik
Relaterat