Januariavtalet blev Jan Björklunds sista stora strid som partiledare för Liberalerna, men han vill nog hellre bli ihågkommen för kampen mot flumskolan. Foto:

Ledare: Det ringer ut för Björklund

Ledare

Jan Björklund vann sin sista strid som partiledare, men kunde inte sitta kvar.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det fanns bara en sak som kunde förlänga Jan Björklunds tid som partiledare för Liberalerna: en ministerpost efter valet 2018. Men det var nätt och jämnt att han lyckades driva igenom ett ja till januariavtalet med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Något utrymme för ett samboskap med Socialdemokraternas Stefan Löfven i Rosenbad fanns inte. Liberalerna som parti verkar, precis som C, ha kvar någon ryggmärgsinstinkt som varnar för att bejaka en långtgående underordning åt vänster.

När Björklund avgår vid partiets landsmöte i höst ringer det ut för en 12-årig partiledarkarriär. Han kom att bli frontman för två stora frågor för sitt parti: skolan och försvaret. Två mandatperioder som minister på utbildningsdepartementet har satt avtryck. Kampen mot flumskolan blev partiets signum. Den tidigare majoren har inte uträttat lika mycket inom försvarspolitiken. Björklund släppte symboliskt nog Natofrågan i förhandlingarna om januariavtalet, men drev igenom att ansvaret för skolan ska flytta från kommunerna till staten.

Har Björklund flyt så är det skolreformerna som stavar till hans eftermäle. Har han otur skrivs det mer om ett ledarskap som bidrog till en omfattande urgröpning av Alliansens politiska gemenskap och en opinionskris.

Jan Björklund strök Folkpartiet ur partinamnet och klarade av en tung utmaning mot sitt ledarskap 2017, från den profilerade liberala feministen Birgitta Ohlsson. Men det är svallfrågorna av den sista striden som kommer att påverka partiet mest framöver.

Det var Björklund som tydligt drog sitt parti till överenskommelsen med Socialdemokraterna. Allt för att minimera Sverigedemokraternas möjliga inflytande på svensk regeringspolitik. För detta fick han till slut stöd av sitt parti, men inte utan röststarkt motstånd. Den ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson exempelvis var en av de tydligaste kritikerna. De interna motståndarna till januariavtalet lär vinna mark om Liberalerna fortsätter att gå kräftgång i opinionsmätningarna framöver.

Med Björklunds sorti hamnar strålkastarljuset i ännu större utsträckning på Centerledaren Annie Lööf, som får försvara alla delar av budgetsamarbetet med regeringen. Nästa partiledare för L kan alltid försöka två sina händer och ge Björklund skulden för sådant som upprör de egna väljarna. Ungefär som Moderaterna har gjort med Fredrik Reinfeldt och migrationspolitiken, under rubriken Vi var naiva.

”Januariavtalet ligger fast”, lovade Björklund på presskonferensen och lade till: ”Det var inte vi som spräckte DÖ” (decemberöverenskommelsen). Kristdemokraterna, som de facto spräckte DÖ 2013, hade nog också tänkt sig att hålla sitt löfte. Opinionsmässigt minus kan ge växande styrka åt kritiska röster, då går det ibland fort. Det som talar för att L håller fast vid januariavtalet åtminstone ett par år framåt, är den direkta möjligheten att styra regeringspolitiken via budgetförhandlingarna. Sådana verktyg lämnar inte ett parti ifrån sig lättvindigt.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

LiberalernaJan Björklund (L) Ledare
Relaterat