Varför är människor sällsynta i våra landsbygdsbilder? frågade Terese Bengard från Hela Sverige ska leva! vid 2018 års sörmländska landsbygdsting, som hölls i Folkets hus i Sköldinge.  FOTO: OLOF JONMYREN

Ledare: Drömmar om och hoten mot liv i byn

Ledare

Landsbygden kan växa på fler håll än bara det som finns storstadsnära. Om vi förstår vad som skadar dess potential.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Under ett valår är det många som talar ­inställsamt om landsbygden, men befolkningssiffrorna i stort talar sitt kalla språk. Många svenskar bor i städer och stora ­tät­orter, färre utanför. Efter valen är det likväl så att små skolor hotas och stora blir större. Vi lever i urbana tider där störst prioriteras först.

I Sörmland är inte detta lika tydligt som det är på andra håll. I vårt län ökar befolkningen på landet såväl som i tätorterna. Närheten till storstaden och flyktinginvandring får sina effekter.

I sin inledning vid 2018 års landsbygdsting i fredags visade moderatorn Peter Eklund hur jobben på den sörmländska landsbygden procentuellt sett har växt starkare än i dess stora tätorter mellan 2015 och 2017. Sett till sin storlek har också befolkningen på landsbygden ökat mer än i de små eller stora tätorterna i länet. Det är möjligt att vi ser något av trend, en spirande lust och vilja att bo och verka på landet.

Bland föredragshållarna fanns Erik Berg, arkitekt och samhällsutvecklare, som lyfte möjligheterna med hållbart boende i byar. Sådant som sällan lyfts fram som framtidsmöjligheter. Och Terese Bengard från Hela Sverige ska leva påpekade det märkliga i att våra landsbygdsbilder, inte minst i medierna, ofta saknar människor och rörelse. Det är mer natur och lador än folk i vardagsliv.

Den sörmländska landsbygden kan växa ännu mer. Landet utanför stadsgränsen är vardag för många. ­Potentialen för att det ska vara så för fler än i dag finns, om vi lyssnar till exempelvis Hushållnings­sällskapet (DN 21/4).

Samtidigt finns där tydliga hot. En utveckling där lagar, regler och skatter i tilltagande utsträckning missgynnar den som inte bor med gång- och cykel­avstånd till jobbet eller tåget, riskerar att ta överhanden. Bostadsminister Peter Eriksson har till och med talat om behovet av att bygga nya städer nära huvudstaden för att möta bostadsbristen, inte nya byar eller småsamhällen.

Om politiken formas och anpassas inifrån mycket ­urbana normer får det effekter. Trenden att vilja ­bygga bort tillgängligheten för bilburna i städerna är en, även om ensamåkande män i utsläppsstinna stadsjeepar utgör en tacksam syndabock. Men det slår ju inte bara mot den som åker korta sträckor i stads­miljö. Alla som kommer med bil utifrån får skylla sig själva.

Staden blir norm, allt utanför något oönskat. Det riskerar att bli viktigare att göra privatfordon dyra i drift, med skatter och avgifter, än att minska utsläpp. Lägg därtill risken för höjda fastighetsskatter.

Drömmar om livet på landet, med friare ytor, färre grannar och mer natur försvinner inte, men de kommer att bli allt dyrare. Det kommer också att påverka­ vilka som kan bo där. Är det i samhällets intresse att det blir allt mer av en rikemansmöjlighet att bosätta sig längs en bygata eller i ett hus på landet med ­bil­avstånd till det urbana?

Läs också

( 3 st )

Läs mer om dessa ämnen

LedareBostadsmarknadenInfrastrukturLandsbygdlandsbygdsutveckling
Relaterat