Svensk försvarspolitik slits mellan neutralitetsnostalgi och Nato-närmande. Det ger oss inga garantier i händelse av en verklig krissituation. Ett Natomedlemskap är det säkraste handlingsalternativ som står till buds. FOTO: TOMAS ONEBORG/SVD/TT

Ledare: En försvarspolitik med garanti, tack

Ledare
annons

Neutralitetsnostalgin hjälper oss inte i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Har du någon gång frågat en kvinna om hon är gravid och fått till svar att hon är det lite halvt? Nej, det har få fått höra. Naturens ­logik ger två alternativ: antingen är man gravid eller inte. Intressant nog har principen inte fäste inom försvarspolitiken. Vi som alliansfritt land får säkerligen hjälp av Nato om kriget kommer, eller hur?

Under nästan 200 år av fred har många åberopat neutraliteten som en succé. Den är djupt inpräntad i det svenska kollektiva medvetandet: ”Vi snälla svenskar vill inget ont!”. Neutralitetspolitiken är en del av den svenska goda självbilden personifierad av Palme och socialdemokratin. Murens fall och EU-inträdet ledde dock till neutralitetsbegreppets skrotning till förmån för en solidaritetspolitik som möjliggör militärt utbyte med omvärlden. Sverige är militärt alliansfritt, vilket trots sin otydlighet innebär att vi kan delta i politiska allianser à la EU och militära samarbeten som saknar allianssyfte, exempelvis Nordefco.

För en måttligt politiskt intresserad person kan det tyckas krångligt. Forskaren Robert Dalsjö förklarar det som ”En solidaritetspolitik utan säkerhetsgarantier” (Svensk säkerhetspolitik i Europa och världen, 2010), vilket det till mångt och mycket är. Sverige är nu mitt i en ideologiskt oklar smältdegel av neutralitetsnostalgi och Nato-närmande.

Vi vill inte vara medlemmar, men vi förväntar oss att få hjälp om det händer något. Det är en naiv ­inställning som saknar seriositet och trygghet. I vår ­oroliga omvärld med ett numera aggressivt Ryssland finns inga garantier på att vår samarbetsvilja och ­välvilliga godhet ger mer än klappar på ryggen.

Är Socialdemokraterna så naiva att de tror att de kan få kakan och samtidigt äta den? Tveksamt. Däremot är de bakbundna av en kollektiv självbild och en ­neutralitetsvurmande äldre väljarkår. Ett aktivt avsteg från den tidigare drivna politiken vore ett svidande slag mot prestige och identitet.

Om de mot förmodan skulle vakna upp ur sin ­djupa, idealistiska rosensömn har de dock ett ansvar­ för vårt land och vår säkerhet. Säkerhetsforskaren ­Jacob Westberg skriver att Sverige omöjligen kan återgå till en neutralitetspolitik om vi inte önskar ett Swexit (Svenska säkerhetsstrategier, 2015). Nuvarande position är osäker, vilket leder till ett realistiskt handlingsalternativ: Natomedlemskap.

Här har regeringen ett ansvar att upplysa väljar­kåren om det förändrade säkerhetspolitiska läget. Vi vet alla att kakan är god såväl som att den är fördelaktig att spara på, men förr hellre än senare måste vi välja. Regeringens utredare och Allianspartierna har redan sträckt ut händerna. Är vi med i Nato eller inte? Ett nja räcker inte.

Linnea Hylén

Läs också

( 10 st )

Läs mer om dessa ämnen

FörsvaretLedarePolitikSäkerhetspolitik
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka