Nationalismens och populismens vindar drar isär LO, facket som finansierar partiet. Och stödet för S faller.   FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT

Ledare: Ett rött tåg med signalfel

Ledare

Socialdemokratin krisar över hela Europa. Även i Sverige tågar S bakåt och valretoriken speglar paniken.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Alla partier har sina kriser. Men Social­demokraternas kris är sannolikt den ­djupaste i dess historia.

Stora partier består nästan alltid av informella koalitioner ­mellan olika­ krafter, så också det parti som under 1900-­talets andra hälft dominerade svensk politik. När tåget gick på första maj var det en samling av fackanslutna med arbetaryrken och maktpolitiskt lockade tjänstemän som vandrade sida vid sida med ilskna socialister och samhällspragmatiker. Folkhemmet i en tämligen sluten värld gav utrymme ­under samma röda paraply. Maktinnehavet gav ­också utrymme för ett strategiskt fotförflyttande, för att ­parera förändringar i samhället och i omvärlden.

Till slut blev strategin och makten det allena­rådande.

I dag lider svenska socialdemokrater av en problematik snarlik den som närmast utraderat systerpartier i andra delar av Europa. Fackligt anslutna arbetare kan inte längre lätt samlas ihop i en klunga och ­styras åt samma håll. Nationalismens och populismens ­vindar drar isär LO, facket som finansierar ­partiet. Den socialkonservatism som hjälpligt kunde hållas kvar under folkhemshatten är inte längre förenlig med röda visioner om en värld som förstorar gemenskaper och krossar kapital. Utan ett kallt krig blev även den S-märkta utrikespolitiken daterad.

Makten har kommit och gått. Och krasst sagt, den parti­politiserade statsapparaten är inte vad den en gång var. Till detta ska läggas en demografisk utveckling, där äldre generationer med stort stöd för S nu har ­ersatts av mer rörliga, allt mindre röda kullar av första- och andragångsväljare.

När Stefan Löfven förstamajtalade gjorde han det visserligen som ledare för en regering, den svagaste och minst kompetenta på decennier, men det är också allt. Han leder ett parti som nalkas ett historiskt svagt valresultat, medan landet klyvs och vården haltar. En av få saker som talar till hans fördel är slitningarna inom Alliansen, där Moderaterna och Centerpartiet är oense om migrationens möjligheter och den ­reglerade invandringens regelverk.

När nu S har lånat sig till invandringsfientliga slagord inför 1 maj riktade mot ”utomeuropéer”, krockar det med stora grupper som slutits till partiet under de ­senaste decennierna, latinamerikaner, somalier, araber, turkar och iranier som flytt till Sverige. Sväljer­ dessa att flyktingar från samma områden nu utgör partiets bild av det stora hotet utifrån?

Det illustrerar panikläget mer än väl.

Att en S-regering tappar väljare åt vänster har ­sällan bekymrat partiet. Dessa väljare hotar inget maktinnehav och kan ofta vinnas tillbaka. Värre är det med de LO-medlemmar som har valt att bejaka SD och en ­invandringsfientlighet med starkt socialkonservativa drag. Väldigt lite talar för att dessa skulle vända åter till S, utom möjligen via ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna i någon form. Fast då skulle det vara omöjligt att sjunga Internationalen.

Läs också

( 10 st )

Läs mer om dessa ämnen

SocialdemokraternaregeringenLedarePolitik
Relaterat