Cheerleading är en sport som inte får del av statens skattemiljarder till idrottsföreningarna. En annan är parkour. Idrottspolitiken borde bejaka både traditionella och nyare sporter, utan att särbehandla. Foto:

Ledare: Ett solklart självmål i idrottspolitiken

Ledare

Idrottspolitiken tål att utvecklas bort från skråtänkandet.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Svensk idrottspolitik saknar fokus. På regeringens hemsida kan man läsa att politiken syftar till att möjliggöra för ”flickor och pojkar, kvinnor och män att motionera och idrotta för att främja en god folkhälsa”. I verkligheten verkar den allt för ofta i en helt annan riktning.

I Sverige har staten lagt ut idrottspolitiken på Riksidrottsförbundet. Trots att det är en ideell förening har förbundet fått ett särskilt myndighetsuppdrag och får varje år förvalta två miljarder av skattepengarna. Det är lika mycket pengar som Karolinska Institutet får. I rapporten ”Svensk idrottspolitik – en bollbyråkrati” (Timbro) som släpptes i tisdags visar statsvetaren Filip Wiljander att knappt hälften av de statliga pengarna når fram till de lokala idrottsföreningarna där verksamheten sker. I stället stannar de i olika centralorganisationer.

De organisationer som inte är medlemmar i Riksidrottsförbundet får inte heller del av pengarna. Man skulle därför kunna tro att alla idrottsorganisationer som vill vara med skulle vara välkomna. Så är tyvärr inte fallet. Cheerleadingförbundet har till exempel nekats medlemskap flera gånger då cheerleading har ansetts för likt gymnastik. Riksidrottsförbundet har nämligen självt beslutat att förbjuda konkurrens. Föreningar som kan tyckas likna redan befintliga medlemmar får helt enkelt inte vara med.

Konsekvenserna av att inte få vara med handlar inte bara om pengar. Riksidrottsförbundet har unik kompetens i Sverige när det kommer till att förebygga dopning, och för den som vill tävla internationellt är det ofta svårt att accepteras som landslag om man inte har erkänts nationellt. Därmed begränsar Riksidrottsförbundet idrottandet till sina medlemsidrotter.

Att definiera idrott som något som sker i föreningar, och i någon av de traditionella sporterna, går rakt emot utvecklingen i samhället. Allt fler tränar på gym eller tränar själva genom till exempel löpning, simning eller yoga. Antalet tillgängliga sporter har också ökat dramatiskt. Genom att försöka styra idrottandet mot organiserad och tävlingsinriktad sport motverkar politiken sitt faktiska syfte: att få fler att röra på sig.

Det finns också en tydlig jämställdhetsaspekt på idrottspolitiken. Av Riksidrottsförbundets pengar går enbart 20–30 procent till kvinnliga utövare. Trots att kvinnor inte tränar mindre än män. Anledningen är att traditionella sporter som fotboll och ishockey premieras framför träna på gym eller cheerleading. Idrottsminister Annika Strandhäll har ett stort ansvar för den skeva fördelningen. Inte minst då hon säger sig företräda en feministisk regering.

Antalet deltagare i organiserad idrott har sjunkit under en längre tid. Det beror till stor del på att medborgarna fått andra träningsvanor. Det är viktigt att politiken hänger med i den utvecklingen. Idrott är lika mycket värd oberoende om den sker i en nyare form som cheerleading eller parkour, eller en klassisk lagsport som fotboll. I stället för att okritiskt ge Riksidrottsförbundet flera miljarder varje år borde regeringen bredda sin syn på idrott.

Utegym, löpspår och tillgång till hallar och planer är viktigare än exakt vilken idrott som utövas där. Att politiken behandlar alla lika är ett ansvar regeringen inte kan gömma sig ifrån.

Isak Trygg Kupersmidt

Läs också

( 4 st )

Läs mer om dessa ämnen

SportFriskvårdHälsaInrikespolitikLedare
Relaterat