Hotet från terrorism och cyberkrigföring gör att den strikta svenska uppdelningen mellan inre polisiärt och yttre militärt försvar inte längre är lämplig. Framtidens totalförsvar kräver samverkan över de gränser som skotten i Ådalen 1931 gav upphov till. Foto:

Ledare: Ett totalförsvar mot komplexa hot

Ledare

Dagens yttre hot ställer högre krav än tidigare på samverkan mellan det civila och militära försvaret.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

En av Sveriges mest historiska händelser som även förändrat landet i grunden är skotten i Ådalen 1931. Även om det var längesedan skotten avlossades nämner politiker dessa än i dag. Under arbetardemonstrationerna avfyrades skott från militär mot demonstranter. Fem personer dog och det är omtvistat kring vem som bar ansvaret. Kulorna som sköts mot demonstranterna ledde inte endast till död, utan även till en förändrad syn på vårt inre och yttre försvar. Är den bilden fortfarande lika tydlig nästan 90 år senare?

Efter Ådalen har militären inte satts in vid demonstrationer i Sverige. Tidigare hade militär inkallats vid revolutionshändelserna i Stockholm 1848, Seskarö-upproret, Sundsvallsstrejken och under hunger- och militärdemonstrationerna i Stockholm 1917. Ådalen satte punkt för militär inblandning i rikets inre försvar, det som Polisen därefter haft ansvar för.

Ådalskommissionens utredning fann det ytterst olämpligt att landets försvarsmakt användes mot det egna folket. Ett påstående som håller än i dag. Försvaret är givetvis till för att skydda och inte skada medborgare. Därför förbjöds det att använda militären mot den svenska befolkningen från och med 1969.

Gränsdragningen mellan det yttre och inre försvaret var tydlig under resten av 1900-talet och början av nästa årtionde, men principen har kritiserats sedan kriget mot terrorn inleddes. 2006 röstade Sveriges riksdag för att polisen ska få åberopa stöd av Försvarsmakten vid terroristbekämpning. Den lagändringen var till vår fördel under terrordådet med lastbil på Drottninggatan. Det inre och yttre försvaret tvingades samverka för att bekämpa en terrorattack. Terror är ett yttre angrepp men ofta på en lokal nivå. Vår traditionella syn på gränsdragningar mellan polis och militär får ge vika.

Dagens yttre och moderna hot mot Sverige är inte i första hand grönklädda svåridentifierade soldater som träder in på svensk mark. Hoten är mer diffusa och medvetet otydliga inom en juridisk-politisk gråzon och de är därför svårare att bekämpa. Cyberattacker från okänt ursprung, stöttade av främmande makt, är ett hot som ställer detta på sin spets. Utländska hot mot inrikes funktioner, allt från strömförsörjning till sjukvård, är ett nytt grepp som cirkulerar i krigföringens gråzon. Sådana hot byter lätt skepnad och form, men samhällsriskerna är uppenbara.

Framtidens krig och konflikter kommer inte se ut som de tidigare gjort. De kommer ställa större krav på samarbete mellan Polisen, Försvarsmakten och andra myndigheter på statlig, regional och lokal nivå. Den tekniska utvecklingen har gett oss både innovationer och fler sårbarheter. Det har blivit enklare att slå mot vårt samhälles olika beståndsdelar, utan att det klart kan definieras som krigshandling.

Den ådalska uppdelningen är i mångt och mycket överspelad, vare sig vi vill det eller inte. Framtidens totalförsvar bygger på ökad samverkan mellan aktörer som tidigare har varit hårt åtskilda.

Linnea Hylén

Läs också

( 4 st )

Läs mer om dessa ämnen

FörsvaretLedareSamhällsskyddSäkerhetspolitikpolis terrorism
Relaterat