Det liberala samhället bygger på skyldigheter och möjligheter, med trovärdiga inre och yttre gränser som skapar förtroende för samhällsmodellen som helhet.  FOTO: TOMAS ONEBORG/SVD/TT

Ledare: Frihet är aldrig gratis

Ledare

Integrationspolitiken avgör förtroendet för det liberala samhället i vår tid.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Europa behöver förnyelse, inte populism, skrev den liberale presidenten Emanuel Macron i DN Debatt (5/3). Europa går till val i vår och högernationalistiska krafter rycker fram. Macron presenterar ett bälte av idé- och sakpolitiskt sprängstoff som ska lyfta kontinenten. Han menar att ingen ska lämnas efter och i det arbetet är den europeiska friheten central. Men friheten kommer alltid med ett pris för varje medborgare som vill ta del av kakan.

Den franske presidenten understryker ansvar och skyldigheter som en förutsättning för friheter, ­något som svenska politiker alltför sällan gör. Om Europa fortsatt ska vara en demokratisk och liberal arena, måste medborgarna känna sig både fria och trygga. Det liberala samhället bygger på skyldigheter och möjligheter, med trovärdiga inre och yttre gränser som skapar förtroende för samhällsmodellen som helhet. Det krävs kontroller, försvarade regelverk samt tilltro till samhällskontraktets gemensamma och individuella trygghet. Om det demokratiska samhället däremot misslyckas i sin leverans, då tappar medborgare förtroende till de liberala institutioner som dess politiska företrädare, oftast i politikens mitt, vill försvara.

Utvecklingen i svensk politik har tyvärr på senare år kommit att präglas av en ökande misstro till bärande institutioner, i synnerhet inom migrationspolitiken. Migrationskrisen 2015 markerar det stora skiftet, därefter har den rödgröna regeringen lagt ett lapptäcke av motsägelsefull lagstiftning. Justitieminister Morgan Johansson ville dra i handbromsen och ge ”andrum” i början av valåret 2018. Bara några månader ­senare släppte samma regering fram en amnesti som sände helt andra signaler om migrationspolitiken. Gymnasieamnestin presenterades som en humanitär manifestation, trots illavarslande varningsrop från tunga remissinstanser. I dag tvingas en del av dessa gymnasieelever, som flytt från Afghanistan, bo i husvagnar eller på gatan i brist på försörjning eller rätt hjälp från samhället. Ett humanitärt lågvattenmärke.

Under flera år har integrationen varit undermålig och kopplingen mellan friheter och skyldigheter varit för svag. Det är ett resultat av en ytlig politik som blandat ihop välvilja med kravlöshet och svagt intresse för funktion. Politiken har präglats av intention före ­konsekvens. Tillfälliga lagar har hastats fram, mer för att skydda en bräcklig politisk självbild än att ge rättvisande förutsättningar för människor på flykt.

De migrations- och integrationspolitiska svagheterna riskerar att svärta ner medborgarnas förtroende för den liberala samhällsmodellen som helhet. Särskilt när ytterligheter eldar på med hat, fördomar och enkla ­lösningar på synnerligen svåra problem. Om det demokratiska samhällskontraktet ska inge förtroende måste det präglas av eget ansvar och skyldigheter i betydligt större utsträckning än vad som hittills har varit. Annars kommer ytterkanterna sko sig än mer på vårt misslyckande – till priset av våra humanitära ambitioner, vår samhällsgemenskap och bärande liberala värden.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

IntegrationLedareLiberalismMigration
Relaterat