Väljare såväl som media och de egna företrädarna dömer lätt kvinnliga ledare annorlunda. FOTO: TOMAS ONEBORG/SVD/TT

Ledare: I förtroendekrisen spelar könet roll

Ledare
annons

Påfallande ofta i politikens krislägen får den kvinnliga ledaren gå, medan den manliga landar mjukare.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

I dagarna meddelade statsminister Stefan Löfven att hans statssekreterare Emma Lennartsson avgår. Detta då det framkommit ny information om hur hon har hanterat, eller snarare inte hanterat, Transportstyrelsens IT-skandal och regeringens påföljande säkerhetspolitiska haveri.

Att en statssekreterare får lämna för att hon inte har hanterat information rätt är rimligt. När skandalen uppdagades i somras och Alliansen hotade med misstroendevotum möblerade Stefan Löfven raskt om i sin regering. Tidigare infrastrukturminister Anna Johansson hävdade att hon inte fått någon information om det som pågick hos Transportstyrelsen. Tidigare inrikesminister Anders Ygeman var medveten om vad som skett, men tyckte inte att det fanns något lämpligt forum att föra informationen vidare i då detta inte är någonting man tar på en fikarast. Båda fick lämna sina uppdrag som statsråd.

Johansson har försvunnit, Ygeman fick återgå till riksdagen och landade mjukt som ny gruppledare för Socialdemokraterna. Kanske var det lättast att belöna Ygeman, då han är populär externt och Johansson hade en rad motgångar i sin ministerportfölj. Likväl var det en tydlig skillnad i hur statsministern bedömde deras respektive misslyckanden.

Ungefär samtidigt meddelade Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra att hon avgår. Det interna stödet fanns inte. Sommaren har präglats av internt missnöje från länsförbunden. De mest högljudda kritikerna har varit manliga kommunala företrädare i Stockholms län, som själva på hemmaplan har rasat i opinionsundersökningarna långt innan Anna Kinberg Batra tillträdde. En partiledare må ha det yttersta ansvaret för ett parti, men kommunherrarna i Stockholm hade gjort klokt i att se över sitt eget hus innan de krävde partiledarens avgång. Kinberg Batra har fått axla alla moderaters misslyckande på ett sätt som få andra partiledare har fått göra.

Mönstret går att känna igen i tidigare förtroendekriser. Miljöpartiet, vars regeringstid präglats av sjunkande opinionssiffror, genomgick ett skifte i ledarskapet under 2016. Trots att båda språkrörens förtroendesiffror var låga och trots att båda hade tabbat sig var det Åsa Romson som fick gå. Opinionssiffrorna har inte lyft sedan hennes avgång. Gustav Fridolins förtroende är fortsatt lågt. I efterhand är uppenbart att Romson inte ensam var orsaken till Miljöpartiets kris. Fridolin är fortsatt den partiledare som svenska folket har minst förtroende för.

Handlar det enbart om kön när det kommer till förtroende och kriser? Absolut inte. Fick Anna Kinberg Batra avgå på grund av sitt kön? Inte enbart. Men väljare såväl som media och de egna företrädarna dömer lätt kvinnliga ledare annorlunda och verkar vara mer toleranta för manliga misstag än kvinnliga. Få kvinnliga politiker skulle belönas med ett nytt förtroendeuppdrag efter att ha berättat att de undanhållit information för att det saknades ett passande forum att ta upp det i.

Sverige må ha kommit långt i vissa delar när det kommer till jämställdhet, men vid politiska skandaler blir det tydligt att det i viss mån fortfarande är olika måttstockar.

Elin Larsson

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

LedareAnna Kinberg Batra (M) Gustav Fridolin (MP) Stefan Löfven (S) JämställdhetPolitik
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka