Är ensam stark i regering? Moderatledaren Ulf Kristersson verkar på goda grunder ha sina tvivel. FOTO: VILHELM STOKSTAD/TT

Ledare: Kristersson vill inte stå ensam

Ledare

Moderatledaren Ulf Kristersson vill inte bilda enpartiregering – på goda grunder.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

För den som spelar ordbingo under valrörelsen lär löftet om ”gå till val för att bilda en Alliansregering” ge hyfsat många kryss. Det är inte bara de liberala partiernas ledare som Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) som gärna pratar om detta, Moderatledaren Ulf Kristersson är minst lika generös med uttrycket.

Det har under denna valrörelse gått inflation i spelteorier om vem som tar vem när väljarna väl gjort sitt den 9 september. Det mesta är tjatat till leda. Men något tål att uppmärksammas ytterligare.

En inte så liten del av radions utfrågning (SR 23/8) gick ut på att försöka förmå Kristersson att bejaka att han kan tänka sig att bilda en enpartiregering. Fascinerande nog. När en socialdemokrat sätts i samma stol är det snarare utgångspunkten att detta parti ska regera ensamt. Historien spökar.

Det är och kommer att vara lika svårt att bilda enpartiregering för Socialdemokraterna som Moderaterna. Även om det, precis som i fallet med Ola Ullsten och Folkpartiet 1978 kan komma att bli så om partierna misslyckas med att forma koalitioner och vill undvika ett extra val. Här finns en parlamentarisk flexibilitet. Det har till och med höjt en röst för att Miljöpartiet – av före detta språkröret Per Gahrton – ska försöka bilda egen regering i extrem minoritet (Di 21/8).

Att ett parti ensamt skulle kunna få sitta på ­regeringens samtliga maktinstrument är naturligtvis en attraktiv situation för de flesta partiledare. ­Ingen skulle nog rakt av tacka nej om läget öppnade sig, men förutsättningarna att få något gjort påverkar.

Inget parti kan i nuläget räkna med att ha en stor del av riksdagen i sin egen hand och sedan hoppa mellan och med två mindre partier för att säkra beslutsmajoriteter som på Göran Perssons (S) tid. Inte heller finns det en given konstellation som skulle kunna visa upp en stark majoritet som under Fredrik Reinfeldts (M) första regering.

Det är ur detta perspektiv som Kristerssons envetna nej ska ses. Han vill mycket hellre ha sin Allians samlad. Även om regerandet garanterat blir snårigare än vad de fyra partierna tidigare har behövt hantera. Och det vore ju dessutom dumt att som Alliansens statsministerkandidat spekulera i en brusten Allians.

Risken att ett ensamt 20-procentsparti faller på sin första eller andra budget är stor. Trots fördelen av alla de maktinstrument som en regering har, allt från myndighetsstyrning till utnämningsmakt.

Regeringsduglighet tar sin tid att bygga upp, men går snabbt att rasera. Se på Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Även om det snabbt stod klart vem som bestämde i tvåpartistyret med Miljöpartiet, så är det mer fummel och haverier som har kännetecknat mandatperioden än vad som kan skyltas med som framgångar. Det finns goda skäl för Ulf Kristersson att vilja undvika ett läge där bilden av Moderaternas förmåga att styra på kort tid bleknar. Storleken, även på en minoritetsregering, spelar roll.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

AlliansenModeraternaLedareVal 2018
Relaterat