Signalvärdet att en organisation som Riksidrottsförbundet stänger av fuskare med hårdare än straff än vad som riktas mot representanter som dömts för övergrepp, är förkastligt. FOTO: CHRISTINE OLSSON/TT

Ledare: Övergrepp är värre än skada

Ledare

I idrottens värld bedöms skada mot sporten som värre än övergrepp mot den enskilde.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Redan på 90-talet framfördes kritik mot Riksidrottsförbundets bestraffningssystem där den idrottsledare som begår sexuella övergrepp mot eleverna kan bli avstängd kortare tid än vid doping och matchfixning. Detta på förekommen anledning då en ridlärare dömdes till fängelse för sexuella övergrepp. Samma ridlärare har fram till 2017 varit verksam inom idrotten och trots att kritik har framförts i mer än 25 år är det först nu som Riksidrottsförbundet ser över reglerna.

Det är på Riksidrottsförbundets axlar Sveriges idrottande ungdomar vilar och det är ­häpnadsväckande att man trots både incidenter och faktiska fällande ­domar inte har sett över det egna bestraffningssystemet och de skillnader man där gör. Dopning eller match­fixering må vara osportsligt, och skäl nog att stänga av någon. Men att man ser hårdare på dopning och matchfixning än vad man ser på övergrepp är ­ingenting annat än en skandal.

Idrottsvärlden är, liksom andra sfärer, knappast för­skonad från ledare som begått sexuella övergrepp. Genom tiderna har det vittnats om tränare till både kända och okända idrottare som har begått övergrepp samtidigt som verksamheten pågått som vanligt. Riksidrottsförbundet är, liksom många andra delar av ­civilsamhället, inte en domstol utan har sin egen typ av instans där man dömer. Där man har gjort värderingen att påverka sitt sportsliga eller en matchs utfall är värre än att begå övergrepp. Dopning och match­fixning skadar idrottens trovärdighet, men övergrepp förstör unga människors liv och deras vilja till en fortsatt idrottskarriär. Även i de fall där övergrepp inte tas till domstol, eller inte leder till en fällande dom så måste organisationen själv kunna ta ställning till vad som är acceptabelt och inte. Att det inte är acceptabelt att fortsätta som idrottstränare när man begått övergrepp torde vara självskrivet, men tydligen inte.

För precis så som idrottsrörelsen fostrar morgondagens­ stjärnor och förebilder upprätt­håller de och skapar normer för vad som är okej och inte. När man konsekvent genom sitt idrottande har fått lära sig att det internt ses som ”värre” att dopa sig ­eller fixa matcher än att begå övergrepp, då fostras också­ en generation som värderar sexuella övergrepp lågt. Riksidrottsförbundet har ett enormt ansvar att inte bara agera när någonting händer, utan också se över hur man värderar olika sorters händelser och vilka­ normer man lär ut. Det ansvaret åligger inte bara skolan­ eller föräldrarna utan alla delar i samhället.

Sent ska syndaren vakna och även om Riksidrottsförbundet säkerligen inte ät sist av alla med att se över hur de värderar olika missgärningar internt i sin organisation så är det ändå otroligt olyckligt att det har dröjt ända fram till år 2018 innan man tar tag i det. Allt för många är de offer som lidit under årens gång.

Elin Larsson

Läs också

( 4 st )

Läs mer om dessa ämnen

SamhälleSportLedareSexualbrottUngdomarridsport
Relaterat