• Det är förhållandevis lätt att lokalt motivera ett nej till gruvbrytning efter en hett eftertraktad metall som kobolt i Tunabergsmiljön, på samma sätt som det var i Gnesta och Alsgruvan i somras. Men ur ett globalt perspektiv är det en mycket svårare fråga för klimatet och för samvetet. Foto: David Lundgren
  • Det är förhållandevis lätt att lokalt motivera ett nej till gruvbrytning efter en hett eftertraktad metall som kobolt i Tunabergsmiljön, på samma sätt som det var i Gnesta och Alsgruvan i somras. Men ur ett globalt perspektiv är det en mycket svårare fråga för klimatet och för samvetet. Foto:
1/

Ledare: Samvetsfrågan lurar i gruvhålen

Ledare

Frågan om lokal prospektering och möjlig gruvdrift är allt annat än svartvit ur ett globalt perspektiv.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Sörmland har en lång historia av gruvnäring. Bergslagsverksamheten har präglat vårt samhälle precis som jordbrukssamhället. I dag är gruvhålen historiskt intressanta besöksmål.

Jakten på attraktiva metaller och mineraler pågår världen över. I Sverige har vi ofta råd att säga nej, många gånger på goda grunder med hänvisning till exempelvis miljövärden. På andra platser är den möjligheten inte given – och det gör att utvinningen av exempelvis kobolt i världen är kringgärdad av allehanda hemskheter.

Det är lätt att säga nej. Markägare, grannar och miljöorganisationer gör det på goda grunder. I Nyköping gör även kommunen tummen ned när kanadensiska prospektörer vill jaga koboltfyndigheter i Tunaberg (SN 23/1). I somras var sökandet efter kobolt också en fråga i Gnesta kommun, då var ett australiensiskt bolag intresserat av Alsgruvan (SN 31/7-17) nära Mälby säteri. Inte heller där möttes planerna med sång- och jubelkörer över de jobb och andra möjligheter som skulle kunna uppstå. Längtan efter en ny gruvboom är begränsad.

Vi kan – tills vidare - unna oss lyxen att säga nej. Om vi betraktar frågan ur global synvinkel är ”lyx” inte ett överdrivet ordval. Kobolt är en av de metaller, mer eller mindre sällsynta, som spelar en verklig nyckelroll i utvecklingen av ny grön teknik. Utan denna teknikutveckling blir det så mycket svårare att bland annat motverka den globala uppvärmningen.

Kobolt är en central del av moderna batterier, sådant som vi använder i mobiltelefoner och datorer, bland annat. Det här berör alltså inte bara möjligheten att utveckla el-drivna bilar, något som gärna görs till symbol för den här frågan.

I Sverige finns det koboltfyndigheter. Nya gruvmöjligheter söks och synas längs hela Nordkalotten, i Ryssland, i Norden och på Grönland. Finland står i dag för en procent av världsmarknaden, Kanada för fyra, men den domineras av Kina och mer än hälften av den kobolt som kan bli tillgänglig på marknaden utvinns i Kongo, en stat som präglas av krig, kaos och konflikt. Aftonbladet har nyligen lyft ämnet i ett reportage med titeln Blodsbatterier. Det handlar om en rush efter metaller i en dysfunktionell stat, där korruption, hänsynslös exploatering och småskaligt gruvarbete för hand med livet som insats är delar av en helhet.

Nu är det ju inte alls säkert att någon hittar något värt att utvinna i våra gamla gruvtrakter. Men om det skulle bli fallet, då ställs angelägna lokala och globala värden i konflikt med varandra. Världsmarknadens efterfrågan på kobolt växer stadigt och lär fortsätta så länge ingen hittar något annat material som kan ersätta. Ska vi rakt av säga nej till lokal utvinning av för teknikutvecklingen åtråvärda metaller där säkerhets- och miljökraven är höga, myndighetsmakten stark och möjligheterna till hänsynslös rovdrift eliminerade? I de gamla gruvhålen lurar en samvetsfråga.

Läs också

( 8 st )

Läs mer om dessa ämnen

Platser/TunabergGnesta kommunNyköpings kommunSörmlandEkonomiKlimatKlimatförändringarMiljöteknik
Relaterat