När de utsatta grupperna blir mer utsatta, då ökar också svårigheterna att finansiera stora breda lösningar inom välfärdsstaten. Ett svårt vägval står för dörren, som varken regering eller opposition kan ducka för. FOTO: ANDERS WIKLUND/TT

Ledare: Skarpt vägval väntar för välfärdsstaten

Ledare

Det svenska välfärdssystemet är byggt för att vara så lika för alla som möjligt, frågan är om vi har råd med det när de utsatta grupperna i samhället behöver mer resurser.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Inför valet 2018 när vi funderar på de stora frågorna behöver vi diskutera hur vi egentligen ska utforma framtidens välfärdssystem. Det svenska systemet är byggt utifrån att så mycket som möjligt ska fungera så lika som möjligt för alla, med breda bidrag riktade mot den stora massan. När vi kämpade oss ur ­Fattigsverige skulle det inte vara skillnad på barnen med barnbidrag och de som inte hade det. Alla barn skulle få samma, för att undvika splittring. Vi föredrar avgiftsfria lösningar, där alla får stå i samma kö, ­oavsett om det gäller vården eller till hyresrätter.

Systemet hade sina vinster, i en tid av ­klasskillnader fanns det mycket att vinna på att inte skapa skillnader. Men så var vi också mer homogena. Problemet med one size är att den sällan passar alla. Särskilt om vi blir mer olika, med allt mer olika behov. Tre trender i samhället kan nämnas som i dag allt mer utmanar den här modellen.

Bättre sjukvård, tack vare utvecklingen inom ­medicin är sjukvården bättre i dag än den var för bara tjugo, trettio år sedan. Det leder i sin tur till att fler människor lever med fler sjukdomar. Både de vuxna som råkar ut för olyckor och barn som föds med olika diagnoser överlever i högre grad. Det ökar trycket på exempelvis LSS, där kostnaden för personlig assistans har ökat kraftigt.

Även det ökande åldrandet påverkas delvis av bättre sjukvård, men även av bättre livsstilsval för de generationer som nu blir gamla. Fler åldringar betyder ­högre kostnader för sådant som vård, hemtjänst och äldreboenden. Samtidigt förväntar sig även dagens äldre bättre tjänster.

Hög asylinvandring, att vi haft en hög invandring av asylsökande, från länder med en ganska avvikande kulturell identitet kommer också driva sociala kostnader. Socialhjälp förr behövde kanske utgå ifrån en specifik typ av problematik. Som nyanländ måste­ ­familjer och individer hantera både språkproblem, hög arbetslöshet, psykiska problem från traumatiska händelser under krig och flykt samt att komma från en annan kultur, vilket kan skapa konflikter, oförståelse och stress mot samhället.

De utsatta grupperna blir med andra ord allt mer ­utsatta. De behöver tydligare, mer riktade och kanske i många fall, dyrare, stöd. Frågan är om Sverige har råd med detta, samtidigt som vi också vill ha breda stöd som barnbidraget. Vi märker redan att medelklassen i många fall tröttnar på det basutbud som samhället erbjuder och är bereda att köpa egna tjänster exempelvis i form av privata sjukvårdsförsäkringar.

Det kan vara en svår diskussion att ta, men kanske kan vi inte längre prioritera breda och lika stöd till alla när vi samtidigt har utsatta grupper som behöver mer än så. Kanske måste vi börja prioritera lite ­tydligare och låta dem som kan betala lite ur egen ficka för vissa tjänster göra det i högre utsträckning. För utvecklingen finns där vare sig vi tycker diskussionen är jobbig eller inte.

Hanna Marie Björklund

Läs också

( 7 st )

Läs mer om dessa ämnen

EkonomiInrikespolitikLedare
Relaterat