Ordföranden för Svenskt Näringsliv, Leif Östling, har hamnat i fokus över att en del av hans kapital av skatteskäl har hamnat på Malta. Det är i sig inget olagligt, men det sätter fingret på frågan om vad som är rätt när det kommer till att betala skatt. En plump kommentar från Östling – vad får jag för det? - om varför han inte skattar ännu mer i Sverige gjorde dock att svensk vänster fick en lyckokväll, där det på präktigaste vis förklarades vad skattemedel betalar för i Sverige. Svensk höger missade å andra sidan inte tillfället att med samma präktiga syrlighet påpeka allt slöseri och finansiellt hjärnsläpp som politikens skattemedelsförvaltare orsakar. En klassisk debatt enligt klassiska mönster.
Bortom all indignation finns en mer intressant fråga: Vad är skattemoral? Vilka skattekrav är rimliga i globaliserad värld? Det är inte förbjudet att bo och tjäna pengar utomlands och sedan skatta där. I Sverige är det moraliskt rätt att betala den skatt som man är skyldig att betala. Det är viktigt att komma ihåg det.
Tidigt i debatten om Östlings Malta och Luxemburg-pengar kom också andra exempel upp. När utrikesminister Margot Wallström (S) var verksam i EU och i FN använde hon sig av möjligheten att kraftigt begränsa skatten på egna inkomster. Östling och Wallström följer ungefär samma skattemoral. Ingen av dem gjorde eller har gjort något olagligt. Att banka på någon av dem med hårdast möjliga slagträ må vara ideologiskt motiverat, men inte moraliskt sett.
När tilltron till att skattepengar används klokt minskar försvagas också skattemoralen. Varken skatteparadis, med extremt låg, eller skattehelveten, med extremt hög, är eftersträvansvärda i sig. Lagom är bäst.
Det skattemoraliska bekymret stavas alltså varken Östling eller Wallström. Det svenska problemet är att skatten är för hög på arbete och företagande, oavsett om du tjänar mycket eller lite, samt att skattesystemet mer inbjuder till extra skatteplanering än till extra arbete. Vi skrev om detta på ledarplats också i förra veckan (SN 2/11). Idealiskt sett ska skatterna vara låga men breda. Det kan ge hyfsat stora skatteintäkter att vårda med omdöme och noggrannhet, utan att strypa vare sig tillväxt eller medborgarens strävan efter eget ekonomiskt oberoende.
En reformering av skattesystemet, från höga skatter på inkomster och företagande till bredare uttag på exempelvis konsumtion, vore nyttig. Det innebär förvisso att svensk vänster måste acceptera ett lägre skattetryck än i dag på arbete och näringsliv. Svensk höger måste för förlika sig med tanken på att ett antal områden som i dag har jämförelsevis låg beskattning därmed får högre. Ingen kan få allt i en kompromiss, men en hel del kan göras bättre än i dag.