Statens ansvar för att det ska finnas ett fullgott skydd mot rovdjursangrepp för lantbruk med tamdjursbesättningar är inte en tolkningsfråga. FOTO: ANNA HENRIKSSON

Ledare: Stärk skyddet för tamboskap

Ledare

Staten måste ta ansvar för att så långt som möjligt hålla djurhållare skadeslösa för följderna av rovdjurspolitiken.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det är lika otäckt varje gång. Återigen har vi sett de brutala scener som blir effekten av ett rovdjursangrepp mot tamdjur. För den ännu en gång drabbade gården är det förstås en mardröm.

Vi har skrivit det förut och vi skriver det igen: Det ska inte finnas någon anledning att hamna läns­styrelsen (staten) och de drabbade djurägarna ­hamnar i byråkratiska konflikter inför risken med vargattacker. Rent principiellt bör staten göra sitt yttersta för att hålla djurhållarna skadeslösa.

Vargangreppet vid Molstaberg var omfattande. Under flera år har känslorna svallat i fråga om hur gårdens djur bäst ska kunna skyddas från rovdjur. Vi behöver inte älta turerna och alla angreppen igen, men enligt en artikel i LandLantbruk (3/5) har stängsel­diskussionen har fastnat i ett slags moment 22.

En djurhållare bär ansvar för att hålla en god ­miljö och goda förutsättningar för sina djur. Djurskydds­lagen säger också att djurägarna har ansvar för att skydda sina djur. Poängen är dock att djurägaren inte får göra vad som helst för att skydda sina djur från lidande och död.

Möjligheten att jaga varg är oftast begränsad till skyddsjakt som kräver myndighetsbeslut. Det är därför som det inte går att lägga omfattande ansvar direkt på djurhållaren. Vargen är där för att riksdag och regering har godkänt att vargen sprider sig över landet. Det borde därför vara så att staten inte bara ger stöd till skyddsåtgärder, utan är skyldig att ­säkerställa att rätt ekonomiska förutsättningar ges för ­behoven på plats, inklusive exempelvis uppsättning och underhåll av stängsel. Områden ser olika ut, förutsättningarna för fullgott skydd skiljer sig åt.

Staten och våra folkvalda har bestämt att vargstammen ska utvecklas, inte utrotas. Nya revir tolereras oftast, med vissa undantag som nyligen här i Sörmland där rörde sig om hybrider mellan hund och varg.

Rovdjurspolitiken begränsar möjligheterna att ta bort revir som exempelvis djurhållare anser ligger för nära gårdar med tamdjur. Det här handlar alltså inte bara om en särskilt drabbad gård mellan i gränstrakterna­ mellan Sörmland och Stockholm. Sörmland har många fåruppfödare. Rovdjurspolitiken påverkar alla de län som i dag har etablerade vargrevir. Sedan ett antal år tillbaka ligger besluten närmare de berörda än tidigare, men det finns mer att fundera på: Exempelvis om det behöver bli lättare att få till beslut om skyddsjakt.

Staten måste ta ansvar för att så långt som möjligt­ hålla tamdjursuppfödare skadeslösa för följderna­ av rovdjurspolitiken. Samhällsvärdet av att vi har betande­ tamdjur i öppna landskap är stort. Lantbruksföretagare ska inte tvingas fundera på att ge upp sin verksamhet på grund av rovdjursangrepp. Det ­verkar behövas en förnyad diskussion om hur staten kan bistå tamdjursuppfödare med resurser och åtgärder som antingen håller vargen ute så långt det bara är möjligt – eller eliminerar hotet.

Läs mer om dessa ämnen

GnestaLedareRovdjurVarg