De levande orden är de som kryper under skinnet, även på de som till en början inte är mottagliga. Det är därför vi bör bäva inför tiden när ingen längre finns kvar för att berätta. Foto:

Ledare: Tystnaden är antisemiternas vän

Ledare

När Förintelsens överlevare inte längre finns med oss blir kampen mot antisemiter och Förintelseförnekare så mycket svårare.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Tiden har sin outtröttliga förmåga att ta människor ifrån oss. I vissa fall alldeles för tidigt, andra gånger helt i takt med ålderns höst. Det är numera 73 år sedan andra världskrigets slut, vilket också satte punkten för Förintelsens brott. Den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Årets minnesdag kan bli en av de sista som fortfarande har Förintelseöverlevare kvar i livet.

Tiden är vår fiende i dramat, ty det är med de döendes röster som minnet har hållits levande. Deras snart oundvikliga tystnad bär med sig oro inför framtiden. Varje generation tvingas möta sina moraliska trångmål. Förintelsen tycks vara en återkommande diskussion. Förnekandet av Förintelsen är befängt, men högst existerande bland internettroll och extremister. Högerextremister likväl som fundamentalistiska islamister, förenas i sitt hat mot judar, vilket både manifesterats på internet och på torg i Sverige. Det är inte ovanligt att judar möts av hat och hot i svenska städer, likväl som att judiska skolor måste ha extra skydd för att säkerställa barnens säkerhet. Det är ett underkännande för vår demokrati att vi inte lyckats upprätthålla friheten för alla medborgare, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.

Överlevarnas berättelser har varit ett starkt vapen i kampen mot det ogrundade hatet. Det är när människor möts som fördomar kan bytas ut mot omsorg. Mietek Grocher var en av de överlevare som fram till sin död i julas föreläste om sitt liv på skolor runt om i Sverige. Han var 12 år när andra världskriget bröt ut och under krigsåren genomlevde han Warszawas ghetto och nio förintelseläger. Han är en av få, kanske den enda, som lyckats fly levande från en gaskammare. Bara under år 2009, vid en ålder av 83 år, höll han sammanlagt 147 föreläsningar i svenska skolor. Jag var en av de sista generationerna som fick höra honom tala.

Under min egen skoltid hade vi läst om Förintelsen och fått se filmen Schindler’s List. Jag fick flera gånger påminna mig själv om att sådan ondska kunnat existera. Trots lärarens förklaringar var det inte förrän Mieteks besök som allt blev högst levande. I skolans aula satt alla skolklasser hoppressade. Några killar skrattade när han kom in. Lärarna blängde på dem, men inget hände. Under halva föreläsningen satt de nästan oberörda av hans ord. Men alla har vi en bristningspunkt. De slutade flina när Mietek berättade om ljudet av spädbarn som slängdes mot en betongvägg i Warszawaghettot. Bebisarna låg i en säck som en SS-soldat sedermera slungade mot en vägg. Det är en av alla historier som vi kommer minnas under lördagen.

De levande orden är de som kryper under skinnet, även på de som till en början inte är mottagliga. Det är därför vi bör bäva inför tiden när ingen längre finns kvar för att berätta. En framtid där människor kan fortsätta skratta i bristen på levande vittnesmål. Det är i tystnaden som förnekelsen frodas. Vi har alla ett ansvar att förvalta historien till de kommande generationerna. Det är kanske mer aktuellt än någonsin.

Linnea Hylén

Läs mer om dessa ämnen

AntisemitismLedareNazismvåldsbejakande extremism