Det tar tid att forma regeringar när valen inte längre ger givna vinnare och förlorare. I Tyskland tog det ett halvår att forma regering - och hur det går i Italien är än mer oklart efter helgens val. Foto:

Ledare: Val där ingen längre vinner

Ledare

Ett Europa där extremerna växer på bekostnad av mitten har få vinnare men desto mer parlamentarisk osäkerhet.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det brukar heta att vinnaren tar allt. I politiken är det ofta särskilt tydligt. Efter valnatten är det vinnaren som står rak och förloraren som går, besegrad och krum. Även när det är oerhört jämnt. Ett mer nutida problem är att det hålls val, men där det sedan är oklart vilka som vann makten.

I Tyskland har det nu till slut formats en regering, efter nästan ett halvårs förhandlingar efter valet. De två största partierna har återigen tagit i hand. Kristdemokraternas Angela Merkel förblir Tysklands förbundskansler och EU:s starkaste aktör. Desto större är plågan för de tyska socialdemokraterna SPD, som med stor vånda åter har gått in i den stora koalitionen med arvfienden, Merkels konservativa höger. Land måste regeras, i slutänden, och att tacka nej till regeringssamarbete är att tacka nej till makt.

I Italien, som mer ofta brukar präglas av politisk oordning, har det senaste valet gett en främlingsfientlig höger samt Femstjärnerörelsen, ett svajigt antietablissemangsparti, de två starkaste positionerna. Någon stor koalition mellan dessa ytterligheter verkar inte sannolik. Själva tilltron till partiernas förmåga att bidra till ett bättre samhälle framstår snarare som urholkad.

I Sverige finns det redan röster som talar om – och förordar – en samregering med Socialdemokraterna och Moderaterna i höst, till formen närmast en förvaltningsregering. Det skulle nog bli politiskt stabilt, men samtidigt visionslöst och trögrörligt.

Trenden där traditionellt starka partier förlorar mark i europeiska demokratier är tydlig. Europas socialdemokrater har sargats hårt under hela 2000-talet och letar efter en modern identitet; allt medan de forna väljarna har gått till ytterkantsvänster eller fascistiskt präglade nationalister. Europas traditionella höger, mestadels kristdemokrater, riskerar att fastna i inåt- och tillbakablickande, med ökande omvärldsskepsis, vurm för murar och handelshinder.

Sedan tidigare djupgående liberala värderingar, snart 30 år efter Berlinmurens fall, sätts på undantag. Den europeiska unionens bärande budskap förträngs och förtalas.

Utmaningen, från främlingsfientliga och fördomsdrivna krafter å ena sidan samt anti-globalister och röda icke-demokrater å den andra, är inte lätthanterad. Den dag då konjunkturen mattar av på allvar, måhända som en följd av pyrande protektionism och försvagad frihandel, riskerar sviterna av vinnarlösa val att bli allt svårare.

Vem ska ta ansvar för det konstruktiva, där lösningar är viktigare än syndabockar?

Det finns onekligen tillfällen då givna motståndare tvingas ta varandra i hand. Så länge det är undantag må så vara, demokratin står på hyfsat stryktålig grund. Men om det händer gång på gång, i land på land, är det en signal om att den politiska spelplanen är förändrad, kanhända i grunden. Vare sig vi vill det eller inte, kan vi vara på väg in i en omfattande brytningstid.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

EuropaLedarePolitikVal 2018
Relaterat