Ann-Marie Begler gjorde det regeringen ville att hon skulle göra – och fick därefter bryskt sparken av Annika Strandhäll (S), den ansvariga ministern. Så agerar inget parti som anser sig vara statsbärande. Foto:

Ledare: Maktpartiets misslyckande

Ledare

Ett av mandatperiodens större misslyckanden för regeringens del är den fumlighet och valhänthet som präglat relationerna till statliga myndigheter.

Ledartexten är skriven av SN:s ledarredaktion, som delar Centerpartiets grundläggande värderingar. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Den kanske mest märkliga kontroversen mellan regeringen och dess myndigheter under den här mandatperioden är, hör och häpna, inte Transportstyrelsen och det säkerhetspolitiska regeringshaveriet. Det mest märkliga är att regeringen sparkade chefen för Försäkringskassan för att hon hade gjort sitt jobb enligt regeringens anvisningar.

Hela affären där Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler först fick höra socialminister Annika Strandhäll (S) prisa hennes insats och sedan berätta att hon måste bort, är symptomatisk för denna regering. Antingen går det inte som den vill – och då är det någon annans fel, eller så går det som den vill – och då är det någon annans fel.

Intrycket är att kommunikationsstyrning alltid går före faktiskt innehåll. Att skydda de egna är viktigare än att klargöra vad som skett. I en längre intervju med DN (20/5) berättar Begler att hon välkomnar om konstitutionsutskottet prövar hur hennes fall har hanterats.

Det är inte så att Försäkringskassan har stått fri från kritik, det är kontinuerligt så att beslut om att inte ge ersättning i olika fall kan leda till att människor hamnar i kläm. Men anvisningarna från regeringen har varit tydliga: få ned sjuktalen. Under den tid som Begler ledde myndigheten blev det också så. Inte för att explicit minska kostnader, utan för att garantera rättssäkerhet, säger Begler själv. Nåja, det ena ger ofta det andra. Begränsningarna av rätten till personlig assistans har också varit i hårdaste laget och skapat onödigt lidande. Med regeringens goda minne.

Till dess att det vankandes valrörelse, vill säga. Efterhandsförklaringarna från ministern har inte gjort ärendet tydligare.

Beglers fall har lett till upprörda protester, från oppositionen såväl som från myndighetssfären. Det är ett farligt sluttande plan om generaldirektörer både ska vara rädda för att misslyckas - och för att lyckas. Allt beroende på vad regeringen behöver visa utåt.

Under lång tid har det framhållits som att Socialdemokraterna, som en följd av ett långvarigt maktinnehav, har kunnat styra statliga myndigheter på ett mer informellt sätt än exempelvis en Alliansregering har förmått. Att informella samtal har kunnat leverera mer än vad regleringsbreven kräver i form av stöd åt regeringens politik.

Inte ens när man har sina mest betrodda partivänner på posten – vilket exemplet Polisen visar, där problemen med ledning, styrning och svag nyrekrytering präglade mandatperioden. Till sist tvingades regeringen att sparka sin betrodda generaldirektör, snett uppåt till MSB.

Skandalen med Transportstyrelsen, hanteringen av Försäkringskassan, men även problemen inom Polisen och dess ledning, visar att socialdemokratin numera är ett riksdagsparti bland andra. Det statsbärande sitter inte längre i väggarna, utan måste hanteras med den regeringskompetens man har på plats. Då blir resultaten därefter.

Läs också

( 12 st )

Läs mer om dessa ämnen

FörsäkringskassanSocialdemokraternaregeringenLedarePolitikstatsförvaltning
Relaterat