Ur saffranskrokus utvinns den dyrbaraste av alla kryddor, saffran. Den största delen av världsproduktionen sker i Iran. Är det för kallt när krokusen ska blomma skjuter världsmarknadspriset i höjden.
På samma sätt skulle det vara en svårartad missväxt för tryggheten i världen om Irans omfattande kärnenergiprogram skulle övergå i atomvapenproduktion. Helgens uppmärksammade internationella avtal mellan Iran å ena sidan och USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien och Tyskland å den andra, minskar den risken. Det är ett avtal som förändrar tidigare närmast bergfasta positioner.
På kort sikt är det Iran som tvingas backa. Allt uran anrikat till över fem procent ska neutraliseras. Inga nya centrifuger för anrikning får byggas. Det är avgörande åtaganden. Med en fundamentalistisk religiös diktatur finns inga garantier att självutplåning avskräcker från att trycka på knappen. Hålls löftena har Irans startsträcka för att få fram kärnvapen blivit längre – och möjligheterna för en fredlig utveckling bättre.
De internationella sanktionerna har varit hårda för Iran. Regimen tvingas kompromissa för att öka handelsutrymmet och flödet av kapital. Skuggspelet kring kärnenergiprogrammet har dessutom ökat risken för att omvärlden till slut skulle angripa. Samtidigt innebär uppgörelsen att Iran har fått grönt ljus att anrika uran, om än i begränsad form. USA hävdar att detta kräver att båda parter är överens om att så sker, men det är något som Iran kan stoltsera med utåt.
Färre sanktioner och mer handel kan samtidigt leda till att Iran tvingas öppna sig mer mot omvärlden och nya influenser. Ayatollornas järngrepp skulle försvagas, oppositionen stärkas. På sikt skulle ett mer demokratiskt Iran aktivt kunna medverka till en fredlig utveckling i hela Mellanöstern.
Samtidigt måste president Hassan Rohani nu visa att Iran menar allvar. Annars kommer de hårda frostnätterna raskt åter. Nya hårdare sanktioner efter ett sex månaders töväder vore en prestigeförlust. Inte bara för de sex staterna som förhandlat för omvärldens räkning utan även för Iran.
Hur länge kan USA å sin sida undvika att lyssna på pessimisterna? Varningarna från Israel är tydliga. Israelerna ser det som att iranierna bara spelar teater och att målet ändå är kärnvapen. Saudiarabien håller masken men morrar bakom den. Amerikanska dokument, läckta via Wikileaks, har tidigare visat hur den saudiska diktaturen ideligen har uppmanat USA att angripa Iran. Det senare är en skarp påminnelse om de avgrundsdjupa politisk-religiösa motsättningar som råder mellan islams två olika grenar, sunni och shia. Varken fred eller avspänning är lättvunnet.
I sex månader framåt kommer nu uppgörelsen att prövas ingående. Förhoppningsvis följer sedan ett permanent avtal. Om hoppet om en hållbar fred i Mellanöstern kunde liknas vid en kräsen men vacker ros hellre än en ytterst frostkänslig krydda, vore det en historisk framgång.