En våg av skadegörelse har drabbat Nyköping och kommunens skolor. Det handlar om anlagda bränder på högstadiet Alpha, gymnasiet Tessin och fordonsgymnasiet på Skavsta. Nu har polisen hittat två personer som har varit delaktiga men stor skada är redan skedd. Den här typen av upprepade händelser sker med jämna mellanrum på de flesta orter någon gång, men det finns en särskild fara med att inte ta dem på allvar.
Vår offentliga service, välfärd, tillgång till alla de tjänster och resurser som vi har betalat för gemensamt via skattsedeln och som förfinats och förbättrats genom tekniska framsteg. De innebär många fördelar och mycket bekvämlighet. Men de för även med sig större sårbarhet för vår offentliga miljö.
Vi måste komma bort från tanken att det offentliga är något ”gratis” som i bemärkelsen tillhör alla och ingen. Att det är något man kan förstöra i sin jakt på uppmärksamhet, stimulans eller status. För det offentliga är allas vårt tillsammans. Vi behöver våra skollokaler för att kunna utbilda nästa generation. Vi behöver papperskorgar för att värna vår egen närmiljö, gatlyktor för att skapa trygghet. Det är i vårt eget intresse och det är vi tillsammans som betalar för det.
Både skadegörelse och de åtgärder man kan tvingas vidta för att förhindra denna, som övervakningskameror, medför kostnader för oss medborgare. Att en eller några enskilda personer ska kunna hålla allt gisslan genom att förstöra är inte bara provocerande utan skulle i förlängningen göra vårt samhälle omöjligt att upprätthålla. Det går snabbare att förstöra än att bygga upp, och det finns gränser för hur många gånger man kan bygga en ny skola. Vi mäktar helt enkelt inte med storskalig skadegörelse, det är en del av samhällskontraktet att vi tar gemensamt ansvar. Så vad ska gör vi när några bryter mot det kontraktet?
De rapporter som nu kommit in om gripna personer i samband med bränderna visar att det handlar om unga människor. Hur man hanterar personer som är så unga att de inte själva kan straffas är en svår fråga, i många kommuner har man infört någon form av skyldighet för vårdnadshavare att betala. Det finns en poäng med att signalera ansvar och införa en viss betalningsskyldighet, men inte sällan finns en historia bakom den här typen av händelser av sociala problem, missbruk och psykisk ohälsa. Att då lägga till tung skuldsättning kommer förmodligen inte skapa bättre förutsättningar för individen att bli produktiv. Det måste därför kompletteras med de svåra sakerna som hjälper unga att faktiskt förstå vikten av, och känna sig delaktiga i, ett samhälle. Som fungerande socialtjänst och hjälp vid psykisk ohälsa.
Grunden måste läggas hos alla, att vi äger och betalar och behöver samhällets tjänster tillsammans. Ett sätt att börja vore att vuxenvärlden aldrig kallar saker för ”gratis”, som om det är fritt fram att ta ut sina aggressioner på det.
Hanna Marie Björklund