Politik bygger på gemenskaper såväl som på motsättningar. Att peka ut ett annat parti som huvudmotståndare är ett sätt att brösta upp sig och pumpa adrenalin ut till de egna, att söka en konflikt som man åtminstone säger sig längta efter. Pekboksretorik ger lätta rubriker, hårda motsättningar är mer laddade än sakfrågor där åsikterna skiljer sig åt i form av nyanser.
Socialdemokraterna har bestämt sig för att dess huvudmotståndare är Moderaterna och Sverigedemokraterna. Inte så konstigt, det ena partiet ligger bäst till att ta över statsministerposten och det andra har slukat stora sjok av traditionellt S-röstande väljargrupper inom LO. Dagens arbetare bär inte ju längre partibok ihop med fackmedlemskapet. Moderaterna vill i gengäld plocka väljare från S och SD. På samma sätt som Reinfeldts mjuka tonläge lockade väljare från vänster, ska nu de hårdare tagens retorik få strategiska väljargrupper - ofta tidigare M-väljare - att hitta tillbaka.
Centerpartiet har för sin del också pekat på Socialdemokraterna och på Sverigedemokraterna som främsta motståndare. Socialdemokraterna står på många sätt för just det som Centerpartiet i dag riktar sin samhällskritik mot, de fyrkantiga systemens försvarare, arbetsmarknadens ridiga paragrafryttare, parat med den givna ideologiska konflikten mellan det liberala och det socialistiska. I mötet med Centerpartiet står SD för den inkrökta socialkonservatismen, den som ser spöken där andra ser okända, den som hellre bygger murar än tar i hand.
Miljöpartiet trumpetade ut sitt huvudmotstånd i onsdags. Det visade sig vara Moderaterna. Bara en månad efter det att ett av språkrören hade sagt sig kunna regera med M. Miljöpartiet väljer alltså att stå kvar till vänster och odla sitt misstroende mot moderaten, den som vurmar för tillväxt, storföretag och tror på lönsamma affärer som del av samhällsutvecklingen. Det hade inte förvånat om MP valt Sverigedemokraterna, men om målet är att sno röster från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är motsättningen med stort M mer strategisk.
Sverigedemokraterna har traditionellt sett varit mest fientligt inställda till just Miljöpartiet. Fast numera är det snarare Centerpartiet som står i skottgluggen. Inte heller detta är en blixt från klar himmel, SD:s mål är att bryta isär Alliansen. Centerpartiet står längst bort från SD inom Alliansen. Tillsammans med Liberalerna markerar C tydligt sin ovilja till att använda SD som regeringsstöd.
I övrigt är det som det brukar. Vänsterpartiet vill ta avstånd från alla andra och alla andra vill gärna ta avstånd till Vänsterpartiet. Över detta fälls inga tårar. Kristdemokraterna vill locka Sverigedemokrater och Liberalerna vill att alla andra sitter ned i bänkarna och lyssnar till magistern.
Poängen är en lång lista över motståndare inte gör så mycket nytta när det nya parlamentet samlas. Det är då det gäller att ha vänner. I brist på detta behövs åtminstone några som går att sätta sig ned med och finna någorlunda gemensam terräng.
I nuläget har varken Alliansen eller rödgrönt en stor chans att nå regeringsmakten på egen hand. De två uttalade vänskaper som råder har redan naggats hårt i kanterna, inifrån. Regerandets gråhet har gjort att det som regeringen kan samsas om och knacka dörr med är en höjning av barnbidraget. Inte ens motståndarna orkade uppbåda någon omfattande upprördhet. Och Alliansen? Ja, om inte Moderatledaren ser splittringstendenserna på sin mest mörkblåa högerkant lär vänskapen med Centerpartiet bli allt mer spelad än äkta.
Huvudmotståndare i alla ära, men det svagaste parlamentet är ett som inte kan ta beslut. Det som är handlingsförlamat av motsättningar, med ledare som fångats i gyllene burar av ultimativa krav. Där finns det marigaste motståndet. Det som kan få vår demokrati att verka vek.