Att vi har en representativ demokrati i Sverige, där vi väljer politiker som sedan får rösta i olika sakfrågor för vår räkning, vet majoriteten av oss. Däremot diskuterar vi inte så ofta detaljerna. Svenskar röstar i hög grad på partier och inte personer, trots det så blir partiernas beslut väldigt olika lokalt beroende på vilka individer det är som är valda. Person spelar roll, det är människor som fattar beslut, inte partiprogram.
Det är därför intressant att fundera mer på hur individerna som representerar oss medborgare egentligen får sin maktposition. Det sker omröstningar inom partierna lokalt, som sedan avgör var vilken person får stå på vilka listor. Placeringen på listor till kommun, landsting och riksdag avgör sedan i hög grad vilka som tilldelas de olika politiska positionerna. Personkryss är fortfarande ovanligt.
En påminnelse om vilka utslag systemet kan ge fick vi i måndags, då Folkpartiet Sörmland hade sin nomineringsstämma. Där avgjorde de riksdagslistan. Innan stämman hade medlemmarna fått rösta i en öppen omröstning. Det ovanliga i fallet Folkpartiet Sörmland var att de två resultaten, den slutgiltiga listan och medlemmarnas omröstning, blev så olika. När medlemmarna röstade kom Niklas Frykman från Eskilstuna på första plats. Ewa Callhammar från Katrineholm kom på tredje. Efter att votering begärts från de närvarande på själva stämman fick Callhammar förstaplatsen och Frykman ingen plats alls, efter att han hoppat av i protest.
Den här typen av omtumlande och kuppartade stämmor i ett lokalt distrikt kan avgöra vem som slutgiltigt får sitta i vår riksdag och med sin röst kan avgöra viktiga frågor. Det är ett faktum som manar till eftertanke, borde vi se över systemet med listplaceringar och personval? Tanken med representativ demokrati är att politiker som inte sköter sig ska utkrävas ansvar genom att inte röstas in igen. Men om listan sätts i en liten intern grupp, och medborgarna sedan åter röstar på partiet, så kan dåliga politiker överleva i flera mandatperioder.
Vad de enskilda politikerna faktiskt uträttat i form av genomfört arbete och skrivna motioner, hur väl de följer ideologiska principer och hur varsamma de är med medborgarnas pengar borde väga tyngst i deras möjlighet att få politiska positioner. I stället avgörs det fortfarande till stor del inom partierna, i vilka några få procent av svenskarna är medlemmar. Med det i åtanke är det lätt att önska sig ett mer transparent system för medborgarna att granska och informera sig om vad olika politiker faktiskt uträttat.
Hanna Marie Björklund