När polisen ville ha uppgifter från en mobilmast av ett telebolag i samband med utredningen av ett dubbelmord, blev räkningen lika hög som kostnaden för att ha en polis anställd under ett år. Det blev förstås ett himla liv, bolaget backade och ursäktade sig för undermåliga beräkningar.
Vid en misstanke om ett allvarligt brott får inte priset hindra polis och åklagare från att få fram angelägen information. Men själva rätten att ta del av uppgifterna bygger på att individen är misstänkt för allvarligt brott. Ingående kränkningar av privatlivet anses därmed motiverade och myndigheten får del av exempelvis den misstänktas mobiltrafik och epost.
Att frågan om priset hanteras med en schablonersättning är rimligt. Rent principiellt bör ersättningen anpassas så att den täcker företagens kostnader och samtidigt avskräcker myndigheter från att begära ut omfattande mängder information på bräcklig grund. Uppgifter som inte har med saken att göra ska filtreras bort.
Företagen vill skydda kunderna och få betalt för allt de gör. Polis och myndigheter vill ha snabba besked. Säpo vill att polis, tull och exempelvis Skatteverket ska komma åt uppgifter på egen hand via ett särskilt system (SvD 19/11). Önskemålen baseras på EU:s datalagringsdirektiv, men det finns skäl att vara skeptisk mot löftena om starkare rättssäkerhet. Databaser är tyvärr allt annat än ointagliga fästningar. Ju lättare det blir att tömma ut information desto större är risken att det hänger med uppgifter som inte ska behöva lämnas ut och att obehöriga kommer åt dessa.
Kravet på att uppgifterna ska vara lätta att hämta för myndigheten är förståeligt ur effektivitetssynpunkt. Samtidigt ökar risken för onödiga kränkningar av privatlivet. Rättssäkerheten blir svagare. Bolagen hamnar i en rävsax, där myndighetens brådska ställs mot kundernas rätt till integritet.
Att myndigheter har rätt till information vid misstanke om ett allvarligt brott är i sin ordning, men allt som finns att veta om en människa ska inte finnas i statliga arkiv. Att begränsa exempelvis polisens arbete ger sällan en positiv rubrik, men när det kommer till varje människas rätt till en privat sfär är skarpa gränser värda att försvara. Som riksdagsledamoten Fredrick Federley (C) säger: "Det ska vara en tröghet i systemet" (Ekot 19/11).
I en takt där allt mer uppgifter finns att hämta ur diverse databaser desto viktigare är det att ha starka kontrollfunktioner som håller även det offentligas nyfikenhet på avstånd. Annars är det så lätt att andra register formas vid sidan om. Fyllda med information som en myndighet eller annan betraktar som bra att ha, trots att den vid utlämningstillfället inte hade med saken att göra. Det år sådant som i förlängningen riskerar att bli till nya olagliga myndighetsregister, exempelvis över romska barn.