Affischerna är på plats. Partiledarintervjuerna blir fler. Valstugorna öppnas. Vi har kommit in i valrörelsens mest intensiva period, den sista månaden före valdagen.
En av SN:s satsningar heter Kan du lova? Där lokala politiker får svara på allehanda frågor. Löften är valrörelsens drivmedel medan mandatperiodens är budgetutrymme. Lova därför med omsorg och omdöme. Överbudspolitik bäddar för besvikelse och misstroende, och är det något som svensk politik inte behöver så är det ett växande misstroende mot politikens allvar.
Rent generellt finns det mycket sunda skäl att vara djupt skeptisk till partier som alltid anser sig ha mer pengar att göra av med – alltid är det någon annans förstås. Detsamma gäller partier som påstår att en typ av besparing kan användas flera gånger om till nya utgifter.
Vardagen är grå av en anledning. Det finns inget ymnighetshorn att ösa ur. Att gneta, att snåla och hålla igen där det går är nyckeln till för medborgarna klokt regerande. Precis som Isak Trygg Kupersmidt skrev i veckan (SN 9/8) hade vi behövt ha mer sparat i ladorna och inte vräkt ut så mycket valfläsk som regeringen har gjort.
Vi är sannolikt på höjden av en ganska lång högkonjunktur, sprungen ur 2008-2009 års globala finanskris som följts av extremt låga räntor. Svensk ekonomi tuffar på i stort, tack vare goda tider i Sverige såväl som den omvärld vi handlar med, men det finns ett antal stora problem som riskerar att slå hårt i sämre tider; klyftorna på arbetsmarknaden, klyftorna mellan regioner och svagheter inom brottsbekämpning och försvar.
Sverige har inte gått sönder, men solskenet kan snabbt försvinna bakom mörkare moln. Sveriges Kommuner och Landsting har varnat för att stora skattehöjningar kan krävas framöver, bara för att klara att betala för den välfärd som redan har lovats till medborgarna. Blir det sämre tider, med växande arbetslöshet och försvagat företagande, då blir det än mer hårda bud.
Det kommer att krävas folkvalda som kan prioritera hårt och träffsäkert, och stå upp för de val som görs. Alliansföreträdare talar därför om att värna välfärdens kärna, de rödgröna undviker begreppet för att det avgränsar vad som är välfärd och SD:s besparingslusta brukar bara gälla invandring.
Men ingen kan ducka för grundproblemet.
Den gamle Centerledaren Gunnar Hedlund visste att det är klokt att bara lova sådant som man kan hålla. Först skjuta björnen, sedan sälja skinnet.
När tiderna blir bistra gäller det att sluta slänga sig med svängrummet och i stället slita fram svångremmen. En del av er associerar nu till Magnus Härenstams klassiska Svångremskuplett, den om att börja leva snålt i folkhemmen, i Gösta Bohmans (M) och Gunnar Strängs (S) anda. Jodå, Bohman kunde sin åtstramningspolitik och Sträng hade både hängslen han och rem.
Lär av historien, men blicka framåt. Med den mandatperiod som väntar efter valet finns skäl att spara lite på krutet och lova lagom.