Centerns gruppledare i riksdagen ställer ultimatum till Moderaterna, som vill fälla regeringen redan i höst. Vad menas, frågar Liberalerna? Nu förstår jag inte, konstaterar Kristdemokraterna. Så farligt var det inte, förklarar Annie Lööf (C), men kräver ett svar på om Moderaterna tänker samverka med Sverigedemokraterna. Moderaterna svarar med att upprepa det som sades i förra veckan: ett nej men ja.
Detta var tisdagens turer inom Alliansen, i kortform. Inget är löst, men markeringarna är gjorda.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra vill ha en gemensam Alliansbudget i höst - precis som kollegan Ebba Busch Thor hos Kristdemokraterna. Med SD:s stöd kan regeringen då falla. Allianspartierna tvingas därför se över de gemensamma dansstegen.
Precis som övriga Alliansen krockar Moderaterna hårt ideologiskt med SD:s främlingsfientlighet, dess högljudda protektionism och svaga säkerhetspolitiska analys. Även om Moderaterna likt regeringen i dag närmast ligger sked med SD i migrationspolitiken.
Det Kinberg Batra har valt, eller tvingats, att göra är att öppet bejaka fiendens fiende. I sig handlar detta om att kunna ta sig friheten att samla en majoritet mot budgetförslag som man inte gillar, med stöd av partier man inte gillar. Stefan Löfven gjorde det som oppositionsledare för Socialdemokraterna. Vintern 2013 stoppade S, MP, V och SD regeringen Reinfeldts budgetförslag om höjd gräns för att tvingas betala statlig inkomstskatt.
Utöver detta säger sig Moderaterna nu redo att samtala – som enskilt parti – med samtliga riksdagspartier i utskotten, även SD. Där säger Centerpartiet och Liberalerna nej. Hur detta hanteras, om SD försöker göra upp med M i utskotten, kommer att vara en källa till slitningar framöver. Om Kinberg Batra vill leda ett i huvudsak liberalt regeringsalternativ 2018 går det inte att gång på gång trampa vännerna på tårna. Det vore dumdristigt att äventyra det mest framgångsrika icke-socialistiska samarbetet i modern svensk politik.
En stark Allians krävs för en ny konstruktiv regeringspolitik som inte belastas med vare sig SD- eller vänsterpolitik. Bråk och splittring vinner enbart krafter utanför Alliansen på. Det ska enormt mycket till innan Centerpartiet lämnar Alliansgemenskapen. Hos Socialdemokraterna finns inget att hämta mer än höjda skatter, även om frågan alltid är fri att ställa.
Detta är en huvudvärk för Lööf. Politik är idé, men också resultat. Den som lägger sin röst på ett Alliansparti vill ha båda delarna. Lika lite som det kan ske till priset av vilka idéer som helst, kan det inte heller bli vilka resultat som helst.
För Centern som säger bestämt nej till SD såväl som de rödgröna kan det mycket väl vänta ett skarpt vägval redan i höst. Då mellan en S+MP+V-budget som skadar jobb och företagande – och ett motdrag som öppet drar nytta av Sverigedemokraterna. I ett sådant för landet mycket allvarligt läge prövas samordningen i Alliansdansen på allvar.