I Botkyrka sitter en målning på ett offentligt ägt hus som föreställer tre personer som alla har avlidit, och som var yrkeskriminella. En av dem sköts till döds i samband med att han rånade en butik. När kommunen får frågan om varför man tillåter målningen säger de att ”bilden är komplex” och att det handlar om ”lokal historia och sociala band” samt att dessa personer även ”kan vara förebilder”.
Samtidigt har ett uppmärksammat fall av sexuella övergrepp cirkulerat i medierna, där en flicka blivit utsatt för övergrepp av flera pojkar på en skola i Lund. Dessa, som även under en tid innan händelsen hade mobbat henne, gick fram till i veckan kvar på skolan. Flickan gjorde det däremot inte, hon orkade inte vara på samma plats som pojkarna. På frågan om detta var rimligt menade rektorn att ”alla tre var offer” eftersom pojkarna också ju hade fått ”kännbart straff”, det vill säga, de hade helt i enlighet med lagen dömts i domstol.
Detta är två fall som båda visar alla på samma upprörande tendens, att ursäkta individer som valt att ta sig rätten att begå brott mot sina medmänniskor. Och som försvaras i detta val av auktoriteter. Den tyngre organiserade brottsligheten vinner mark i Sverige och allt fler brott är kopplade till denna. Tidigare i veckan mördades ett par som själva var kopplade till brottslighet och som skulle vittna mot sina forna allierade.
Det är rimligt att fråga sig hur vi hamnade i en situation där den starke som tar till våld mot svagare försvaras snarare än vad som är rimligt, fördöms. Kanske kan en del av bakgrunden till att vi hamnade här finnas i en del av vänsterns ideologi som två personer ur vänstern själva skrev om under gårdagen. Det var i en debattartikel Aftonbladet som ett kommunalråd och ett före detta borgarråd från Vänsterpartiet konstaterade att ”vänstern har lämnat walk over” i en fråga som blir allt viktigare i opinionen och som oroar allt fler människor i deras vardag. Kontrollen över brottsligheten och att medborgarna känner att staten och makten står på deras sida, inte på förövarnas. Det kan ha att göra med en i grunden god instinkt att skydda den svaga för givetvis finns det en komplex historia bakom att någon blir yrkeskriminell.
Men samhällets principer måste ändå vara fasta. Bara för att en person själv har haft en tuff uppväxt kan det aldrig legitimera brott, och det finns särskilt ingen anledning att säga att den som straffats i domstol är ett offer. Det är välkommet med en intern diskussion i vänstern om detta för det borde inte vara någon fråga som de politiska partierna tycker olika i utan snarare än grundläggande demokratifråga.
Hanna Marie Björklund