I veckan var det 50 år sedan människorättskämpen Martin Luther King Jr mördades i den amerikanska staden Memphis. Hans dröm om ett bättre samhälle, en bättre nation och en bättre värld för alla är lika aktuell i dag som den var då.
Av den anledningen fastnade jag häromkvällen framför ett nio år gammalt youtube-klipp. Den irländska rockgruppen U2 framförde sin låt Pride, en text som berör MLK och budskapet i det I have a dream-tal som han höll för 55 år sedan. Klippet var från konserten som föregick Barack Obamas officiella tillträde som USA:s president 2009. En tid där budskapet var ”ja, vi kan”.
Det kändes som en evighet sedan.
Uttalade världsförbättrare som ex-presidenten Obama och artisten Bono stod i fokus – vem lyssnar på dem i dag? Har politiken och den breda populärmusiken tappat tron på att kunna förbättra världen?
Stora delar av den auktoritära nationalism som har växt fram på tio år vänder gärna blicken bort från mötet med andra, dyrkar sin egen storhet och andras tänkta svaghet. Att egen utveckling kan lyftas av andras – och omvänt – förträngs eller förtigs.
Socialismen är slut. Socialdemokratin har i stort kört fast. Konservatismen är stadigt inåtvänd. Miljörörelserna har fastnat i förbud, tron på uppfinnings- och utvecklingskraft är för svag.
Liberalismen är sargad och splittrad. Likväl är den vårt främsta – och kanske enda – hopp om något bättre. För den som vill förändra världen är ökad handel och utbyte av nyttor smarta verktyg. Men när den nytillträdda Trump-administrationen spräckte samtalen om frihandel mellan Europa och USA var det en tung motgång. Handelskrig gick före handlingsfrihet.
Vi har en svensk valrörelse där ovanligt lite handlar om att förbättra vår värld eller ens om Sveriges plats i den. Vår tid präglas av global uppsplittring, där exit-skyltarnadominerar. Vi kan också skönja en trend i att lämna sociala mötesplatser för att skydda sig mot inskränkthet, mer en flykt än ett konstruktivt val. En paus från sociala medier, från troll och falska nyheter.
Mer utåtblickande, omvärldsbejakande budskap i årets svenska valrörelse förs bara av tre partier: Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. De landar onekligen olika, men när åtminstone tankar om hur vår gemensamma helhet är något mer än det strikt nationella, och att vi har en roll att spela över gränser. Ökad förståelse, öppningar för ömsesidiga åtaganden och framsteg bygger på att vi möts och söker gemensamma ytor för utveckling. Men till skillnad från det bombastiska 1980-talets ambitioner att rädda världen, är publikens jubel över sådana tankar i dag mer nedtonat.
Yes We Can har blivit No Not Now.
Det är svårt att bidra till en bättre värld om alla hukar i sin egen bunker – och fruktar, fördömer eller förkastar allt utanför. Sådant göder mardrömmar och tänder inget hopp. Vi behöver gemensamt återuppväcka visionerna om en värld där våra barn inte längre blir ”judged by the color of their skin, but by the content of their character”.