Den 29 mars förra året meddelade premiärminister Theresa May att Storbritannien avser lämna den Europeiska unionen, och startade därmed den tvååriga nedräkningen till landets utträde. Beskedet, som många hade väntat redan på valnatten året innan, kom 10 månader efter att landet röstat för att lämna unionen.
Att lämna EU är ingen enkel sak. EU-samarbetet reglerar allt ifrån handel, flygtrafik och läkemedel, till delning av information mellan polis och säkerhetstjänster. Utan nya avtal skulle allt detta, och mycket mer, helt bryta samman. Tyvärr återstår nästan alla stora frågor.
Att förhandlingarna inte kommit längre beror till stor del på de brittiska politikernas oförmåga att komma överens. Trots att omröstningen skedde för 2,5 år sedan, och avtalet måste vara klart om drygt två månader för att hinna godkännas innan utträdet, är inte ens den brittiska regeringen överens inom sig kring vilken Brexit de vill ha.
I korthet kan konflikten beskrivas såhär. Två av de viktigaste delarna i EU-samarbetet är tullunionen och den inre marknaden. Tullunionen innebär att varor kontrolleras och tullas vid EU:s gräns och sedan får fraktas fritt inom unionen. Den inre marknaden innebär att det finns ett gemensamt regelverk för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, och att dessa därför fritt kan handlas. Skulle Storbritannien stanna kvar i tullunionen försvinner möjligheten för dem att sluta egna frihandelsavtal med andra länder. Stannar de kvar i den inre marknaden så kommer landet fortsatt behöva följa många av de lagar och regler som EU stiftar.
Att få sluta egna avtal med andra länder och återta kontrollen över lagar och regler, var två av de viktigaste argumenten som EU-motståndarna framförde inför omröstning. Därför vill de också lämna både tullunion och inre marknad. Det skulle innebära stora svårigheter i handeln med resten av Europa. Frihandelsavtal kan ta decennier att förhandla fram, och utan ett sådant skulle alla transporter mellan länderna behöva kontrolleras, och bara vissa varor kunna handlas alls. Det största problemet är dock Nordirland.
Nordirland tillhör Storbritannien och ligger längst norr ut på den irländska ön. Idag är gränsen mellan de två länderna osynlig. Om Nordirland lämnar tullunionen och den inre marknaden så klyvs ön i två. Det skulle vara som att införa en gräns mellan Södermanland och Stockholm med vägkontroller, krav på tillstånd för att arbeta på andra sidan, och tullar på varor och tjänster. De ekonomiska och mänskliga konsekvenserna skulle bli enorma.
Trots flera års betänketid, och bara månader kvar till deadline, är politikerna i Storbritannien inte närmare en gemensam syn på frågan. Om Brexit har lärt oss något så är det just att problem inte löser sig bara vi skjuter upp dem. Politik handlar nämligen inte bara om att vilja, utan om att faktiskt välja. Det borde även våra svenska politiker tänka på när de nu hanterar vår egna politisk kris.
Isak Trygg Kupersmidt