Något är ruttet i det nordiska samarbetet.
Det är uppenbart efter det bråk som uppstod när såväl Stockholm som Köpenhamn förlorade omröstningen om var EU:s läkemedelsmyndighet ska vara placerad. Holländska Amsterdam tog hem jättemyndigheten efter en jämn kamp mot italienska Milano. Stockholm åkte ut i första omgången och Köpenhamn i den andra. Efteråt anklagade den danska regeringen den svenska för att ha svikit sin nordiska grannstat när Stockholms bud hade fallit. Den svenska regeringens svar var svävande, till synes för att inte avslöja hur man röstade i en hemlig omröstning. Detta illustrerar hur knöligt samarbetet inom Norden är.
I sak är det förstås bekymrande att Sveriges huvudstad så snabbt sållades bort, vi talar ändå om den utan tvekan starkaste tillväxtregionen i landet. Risken för att många anställda inte skulle vilja följa med i flytten anses ha legat Stockholm i fatet. Kanske var det bostadsbristen? De skyhöga skatterna? Klimatet?
Spelar det någon roll hur Sverige röstade nu när Köpenhamn ändå åkte ut? Själva bråket är symptomatiskt. Det vore därför klokt om den svenska bedömningen kom att dryftas närmare i EU-nämnden, med eftertankens kranka blekhet.
För om regeringen inte ansåg att Köpenhamn borde få myndigheten när Stockholm åkte ut, behövs en mycket god förklaring. Annars är det faktiskt ett svek – mot grannlandet Danmark såväl som mot tillväxtregionen Storköpenhamn, där delar av Skåne räknas in. EU-minister Ann Linde (S) slår förstås ifrån sig (DN 21/11).
Debatten är på många sätt ovärdig, men antyder att den nordiska samhörigheten i sammanhanget är minimal. Olika bedömningar och taktiska slutsatser kan spela roll, men likväl skaver det. Precis som förra gången Sverige var inblandad i en besvärande röstningshistoria – den gången i FN – där allt också var hemligt, kan regeringen alltså ha röstat på ett sätt som sänder märkliga signaler.
När de nordiska länderna möts i formella sammanhang brukar vara det gott om högtidliga samhörighetsförklaringar. Fast det spelar ju föga roll om inte detta betyder något när vardagsallvaret träder in.
Visst kan Danmark ha varit en dålig förlorare, visst kan Sverige ha spelat med dolda kort. Det är sällan bara den enas fel när två träter. Som helhet behöver de nordiska länderna bli bättre på att samverka och samlas – för gemensam utveckling och gemensamma intressen, för alltifrån handel, utbildning och tillväxt till regional säkerhetspolitik. Det är inte nog med att den traditionella Nordens fem stater behöver samarbeta bättre. Även Estland, Lettland och Litauen borde vara givna delar i en bred modern nordisk gemenskap.
Vi behöver regeringar som föredrar samarbete före sandlådebråk, som ser gemensam nytta som ett bärande värdeord. Det skulle bidra till att stärka våra långsiktiga intressen, regionalt såväl som på EU- och FN-nivå. Tiden må stundtals verka ur led, men vi kan vrida den rätt igen.