Propaganda har alltid haft ett ogenerat förhållande till fakta. Genom att gifta samman lögner kan nya sanningar skapas och bli till budskap som övertrumfar såväl sunt förnuft som vad ögat ser och händerna känner.
Det där brukar totalitära styren vara vassa på. Via en cocktail av kända, accepterade fakta och maktens egna hemsnickrade serveras en kontinuerlig dos indoktrinering. Samtidigt slås hårt mot alla som ifrågasätter den sammanblandningen och de mediekanaler som inte lyder. Lex Putin.
Även i öppna demokratiska samhällen sker en ständig kamp om hur vardagen ska beskrivas. Är jobben för få? Är polisen i kris? Är Sveriges försvarsförmåga för svag? Politiker erbjuder tolkningar utifrån upplevd verklighet och ideologisk grund. Fast därifrån är det ytterligare ett steg till att rakt av förkasta väl redovisade fakta.
Under Donald Trumps första helg som USA:s president kom den första stora striden om verklighetsbeskrivningen. Hans pressekreterare Sean Spicer läxade upp samtliga medier – utan att svara på frågor – om medierapporteringen som visade att Trumps tillträdesceremoni var mindre välbesökt än hans företrädares. Medierna instruerades i stället om att maktens fakta visade att det hade varit den största publiken alla kategorier – på plats och via olika mediekanaler. Punkt slut.
I efterhand hävdade presidentens rådgivare Kellyanne Conway att det var en fråga om ”alternativa fakta”. I presidentmaktens ögon är två rakt motsatta svar på samma fråga om exakt antal åskådare inget konstigt. Trots att bara ett svar är möjligt.
Agerandet är slugt. Det egna minnet kan lätt bli suddigt i detaljerna. Bilder kan manipuleras. Seriösa granskande medier står inför en utmaning på en nivå som vi inte har sett på länge. Det manar till yttersta noggrannhet – och kanhända även tråkighet, där korrekt alltid går före uppseendeväckande. Som medborgare gäller det därtill att vara uppmärksam och svårövertygad.
Makthavare vill gärna forma sin egen sanning. Etablerade medier – styrda av etiska regler och yrkesheder – kan i dag utsättas för en effektiv korseld, i syfte att dränka eller urvattna granskande budskap. Med hjälp av sociala medier går det få till en massiv propaganda. Det går att köpa följare på Facebook och på Twitter – även utan främmande makts hjälp. Mängden ansikten – faktiska och/eller fejkade – som sprider ett och samma budskap kan mångfaldigas på ett sätt som var omöjligt för 15 år sedan. När det blir oklart vilka fakta som går att lita på vinner ofta det lättsmälta. Men kunskap består inte alltid av enkla svar.
Under Irakkriget 2003 blev Bagdad Bob ett begrepp. Diktatorn Saddam Husseins informationsminister personifierade en lakej som ogenerat ljuger i direktsänd tv, om allt från händelseförlopp till uppenbara fakta. Det var en tid då detta fenomen lätt gjordes narr av. I dag är det få som skrattar.