Riksdagens högtidliga öppnande står för dörren. Det är högtidligt. Statschefen finns på plats. De folkvalda samlas, den av riksdagen accepterade statsministern för fram sin plan för riksdagsåret.
Så firas svensk demokrati. Så signaleras även början på en politisk höst där partier och folkvalda kan stöka till det rejält. I en tid där flera partier jobbar för att finna ett nytt fotfäste i väljarkåren, är uppmärksamheten på riksdagens förehavanden med rätta stor.
Statsministern styr i minoritet. I realiteten är det en följd av Centerpartiets och Liberalernas val att tumma på egenintresset till förmån för att landet ska kunna regeras utan att Sverigedemokraternas inflytande blir för stort. Priset är högt. Att svälja för samhället skadliga skattehöjningar och missriktade utgifter tar emot. I längden håller det inte.
Den valkampanjsbudget som läggs fram för riksdagen i nästa vecka innehåller mycket som förtjänar att stoppas av oppositionen. Fast så fungerar inte budgetprocessen. Det är allt eller inget. Bara som ett exempel: i en tid där finansministern anser sig ha 40 miljarder i spenderutrymme – då väljer regeringen ändå att ge Vänsterpartiet möjlighet att höja skatten på vissa sparformer. Det blir dyrare att lägga undan skattade pengar för en osäker morgondag. Regeringen spenderar vilt med ena handen och straffar de sparsamma med den andra.
Den parlamentariska osäkerheten får högljudda och drastiska effekter. När Alliansen i somras ville markera misstroende efter regeringens haveri i den säkerhetsskandal som började i Transportstyrelsen, då tog de fyra partierna i rejält. Att det kunde finnas nyansskillnader mellan den direkt ansvariga infrastrukturministern Anna Johansson (S) och den mer indirekt ansvarige försvarsministern Peter Hultqvist (S) fanns inte utrymme för att diskutera. I takt med att kunskaperna om regeringens fumlighet ökat är det snarare dåvarande statssekreteraren och nuvarande EU-ministern Ann Linde som borde fällas, långt före Hultqvist.
Å andra sidan, när Allianspartierna gick fram med en i sig fullt rimlig misstroendeyttring, reagerade regeringssidans försvarare med att påskina att dylika demokratiska verktyg är ett hot mot den parlamentariska ordningen. Självaste statsministern, som onaturligt länge ska ha varit ovetande om säkerhetsskandalen, blev på en presskonferens upprörd över frågan om med vilken rätt en statsminister ogenerat går emot en bred misstroendeyttring från en riksdagsmajoritet.
Det tål att påminnas gång på gång att makten alltid är till låns, aldrig given. En skriker, en annan skriker, alla vrålar, i affekt över vrålen. Självkritiska folkvalda borde bli mode på nytt.
Samtidigt lyfts gärna ord som signalerar en öppenhet för uppgörelser över blockgränserna, för att visa att det finns vägar runt Sverigedemokraternas vågmästarposition. Fast ett ärligt menat intresse för den typen av samtal finns inte, mer än tack och lov inom försvarspolitiken. Och hösten har bara börjat.