När Centerledaren Annie Lööf på torsdagsförmiddagen summerade intrycken av och slutsatserna från sitt sonderingsuppdrag var det följande: i nuläget ser hon inte en väg framåt mot en regeringspolitik som stärker gröna liberala värden. Även i väglöst land, där det är svårt att ta sig fram, gäller kompassriktningen.
Lööf identifierade också ett antal områden där bryggor över blockgränsen är möjliga, men att det finns andra där avstånden är för stora. Eftersom detta är två centrala politikområden för Sveriges vidkommande, arbetsmarknad/integration och bostadspolitik, är det rimligt att Centerpartiet inte offrar sig bara för att röja väg åt andra.
Centerledaren har sagt nej till ett rödgrönt och till ett SD-beroende styre – och i veckan har Socialdemokraterna och Moderaterna varit i vägen för de regeringsalternativ som Lööf velat se.
De två största partierna måste visa att de kan röra sig bortom den egna bekvämlighetszonen. Mediedebatten verkar närmast utgå ifrån att Lööf måste ändra sig och att Socialdemokraterna bara kan säga nej till allt annat än sig själva, eftersom M-ledaren har förlorat en första votering. Så enkelt är det inte.
Moderaterna följer samma princip som S. Därmed är det låst. Så länge S hellre ser att den svenska modellen står still än att utvecklas för framtiden, samt att mindre partier ska underordnas det större, då kommer det inte att flyttas några förhandlingspositioner. Den senaste mandatperioden har varit allt annat än god reklam för hälsoutvecklingen för ett mindre parti som samregerar med S. Och den bittra bägaren gynnar varken C eller Liberalerna.
Centerledaren har även prövat möjligheterna för att själv kunna leda en liten regering med L som partner, tolererad av främst Moderaterna och Socialdemokraterna. Hon körde fast. M och S borde ju annars ha viss möjlighet att släppa fram en liten liberal Lööf-regering, eftersom huvudmotståndaren då inte blir statsminister.
Det finns skäl att lyfta även den klimatpakt mellan Allianspartierna och Miljöpartiet som Lööf lanserade som ett sätt att ta sig framåt och begränsa möjligheterna för främst SD att sarga klimatpolitiken. Pakten kunde ge MP möjlighet att rädda en del av sina reformer från 2014-2018, men också komma bort från stämpeln som stadskärnans bilmotståndare, vilket har raderat partiets stöd i mycken landsbygd och glesbygd. För C och Alliansen skulle möjligheterna till skatteväxling mellan inkomstbeskattning och klimatbeskattning stärkas. Men så länge Moderaterna inte vill befatta sig med Miljöpartiet och/eller att MP inte kan leva med en moderat statsminister, då går det inte att ta sig framåt.
De sakpolitiska sonderingarna som Lööf har levererat med talmannens uppdrag ger ett fördjupat underlag för den M- eller S-ledare som vill öka möjligheterna att få bilda regering. Men så länge S och M bara väntar på att C och L ska ge vika går Sverige mot ett nyval.