Den senaste tidens stora turbulens i samband med den regionala katalanska regeringens självständighetsförklaring, följt av den spanska centralregeringens veto mot agerandet, gör det nödvändigt för EU att fundera noga på hur unionen ska förhålla sig till regional separatism. Det går förstås att fortsätta som nu; att stå bakom medlemsstaten Spanien och hytta med fingret åt regionala krafter som kräver självbestämmande. Men är detta något som i längden stärker känslan av europeisk gemenskap för gemensam nytta, frihet och säkerhet?
Det är ingen tvekan om att den katalanska regionregeringens försök till folkomröstning om självständighet inte följde den spanska konstitutionen, inte heller dess kortlivade självständighetsförklaring. Det råder inte heller någon tvekan om att spanska centralregeringens val att använda våld mot de medborgare som gått för att rösta, bidrog till att vidga klyftan mellan separatister och de mer Spanienvänliga. De rättsprocesser som aviserades i veckan lär knappast läka några sår.
Ska separatism drivas inom en demokratisk stat som Spanien och en demokratisk gemenskap som EU, då måste den naturligtvis följa den demokratiska regelboken. Det enda rimliga är att parterna samlar sig för mer sansade samtal, en dialog om hur regionens relation till Madrid kan utvecklas – eller ja, till och med avvecklas – om det finns en stabil regional majoritet för detta.
I nuläget är det inte mycket som EU kan göra utöver att stötta den spanska regeringens beslut. De katalanska separatisterna är därmed en inrikespolitisk fråga. EU hytter med fingret åt Barcelona. Det gjorde nyligen även den svenska regeringen. Enligt EU-fördraget är det medlemsstaternas konstitutioner som gäller.
Bortom den katalanska frågan kvarstår problematiken ur ett EU-perspektiv. Det är inte enda fallet där regional självständighetssträvan krockar eller kan komma att krocka med befintliga medlemsstater. Det finns fler exempel i Spanien som Baskien. Skottland, som inte bara vill öka friheten från London utan också bli kvar inom EU, tål att lyftas fram. Inte långt från Bryssel finns aktiv separatism i Flandern.
Flera EU-stater är själva frukter av separatistisk kamp, de stater som bröt sig ur Jugoslavien på 1990-talet exempelvis. Det är skillnad på att lämna en demokratisk stat och en icke-demokratisk, men frågan tål att problematiseras. Unionen bör kunna verka på ett dynamiskt sätt i mötet med regional separatism, att underlätta demokratiska och konstitutionella samtal, ha en beredskap för att medlemsstater kan förändras över tid och att statsgränser kan förändras utan att det ska kräva ett automatiskt utträde ur EU-gemenskapen.
Nog för att det finns stora problem med den brutala formen av nationalism som med etniska argument hävdar sig vara mer värd än alla andra, men det är dumt att utgå från att all separatism bygger på dylikt. I varje fall för den som anser att den demokratiska makten byggs bäst underifrån.