En sak är given: det nu aviserade mötet mellan USA:s president Donald Trump och den nordkoreanske diktator Kim Jong-un blir historiskt. Det verbala ordkrig som har utspelats mellan de två har på inget sätt har bidragit till att öka tilltron till deras förmågor som ledare. Men likväl har det öppnats en dörr för samtal som tidigare har varit omöjliga. Med alla de risker som detta innebär.
USA och Nordkorea är svurna fiender sedan Koreakriget. Inget har i sak förändrats. Risken för kärnvapenkrig kvarstår. Konfliktytorna är omfattande och det är en ytterst nyckfull miljö att bedöma.
En värld med dialog mellan fiender är en bättre värld än den utan dialog. Oavsett om det är Trump, som länge vägrat ens tala om att samtala med Nordkorea, eller hans utrikesminister Rex Tillerson som drivit fram att USA tackar ja till diktatorns inbjudan, är det ändå något positivt.
Det kloka är att vara måttfullt hoppfull. Kan mötet leda till att Nordkorea faktiskt tar steg för att de facto minska sin kärnvapenarsenal och i ställer ägna någon form av kraft åt att förbättra levnadsförhållandena för den egna befolkningen, då är det en seger inte bara för Trump, utan för mänskligheten i stort.
Händelseutvecklingen kan vara ett tecken på att sanktionerna mot Nordkorea faktiskt biter, när nu även granndiktaturen Kina åtminstone halvhjärtat försöker efterleva dessa. När de tre kärnvapenstaterna Kina, Ryssland och USA håller en någorlunda gemensam linje i området blir det svårt för regimen i Pyongyang. Den senare är direkt beroende av att Kina och Ryssland, med landgräns mot Nordkorea, då och då kan se mellan fingrarna med vad som skeppas in, ut eller via landet.
När statsminister Stefan Löfven mötte Trump i USA nyligen, nämndes för övrigt Nordkoreafrågan. Det behöver inte alls ha varit en hövlighetsgest. Sverige har under en lång tid varit en av få västliga demokratier som har kunnat verka diplomatiskt i kommunistdiktaturen – också för USA:s intressen, på gott och ont.
Nordkorea är ett brutalt totalitärt samhälle, där förtryck och fruktan håller befolkningen i schack, i underkastelse och i yttersta fattigdom. De resurser som finns tillgängliga göder eliten kring Kim Jong-un och till tunga rustningsprogram, främst för kärnvapen.
Diktaturen har i åratal gått runt FN-sanktionerna på alla de sätt som är tillgängliga, inte minst som helt skrupelfri vapenhandlare på den globala svarta marknaden. Att förmå Nordkorea att nedrusta vore ett stort steg mot en bättre värld. Kan mötet även leda till att regimens vapenhandel med exempelvis Iran och andra skurkstater kraftigt begränsas, vore det en för världen stor bonus på fler platser än i östra Asien.
Är detta då möjligt? Oddsen är förstås usla. Båda sidor söker enbart egen vinning. Å andra sidan var det en närmast omöjlig tanke att båda sidor ens skulle kunna komma överens om att mötas. Det råder trots allt bara vapenstillestånd på den koreanska halvön sedan den 27 juli 1953.