Den svenska polisledningen och regeringen har misslyckats med att minska kriminalitet och otrygghet i landets så kallade utsatta områden. Detta är kärnan i en debattartikel från rikspolischefen Dan Eliasson med flera i Dagens Nyheter (21/6). Många händer har varit inblandade över tid, men det finns ingen anledning att ursäkta läget.
Ett misslyckande är ett misslyckande. Regeringen har inte gett polisen de förutsättningar som den har behövt. Polisen har inte gjort det mesta av de resurser den har haft. Även om ett antal av polismaktens insatser – inte minst i samverkan med andra myndigheter – över tid har blivit vassare. Men problemen har växt fortare än motmedlen.
Därför krävs nytt ledarskap: såväl ny polisledning som ny regering. Dessa 61 utsatta områden, där 5 000 kriminella aktörer och 200 kriminella nätverk till synes står starkare än vad det offentliga gör, riskerar annars att växa ytterligare, till fler platser. Dödsskjutningar och gängkrig har fått välmotiverade rubriker, liksom otillräcklig vapenlagstiftning. Lägg därtill stenkastning och andra attacker på polis, ambulans och räddningstjänst samt en tystnadskultur som försvårar rättssamhällets förmåga att nå fällande domar. Ytterligare utsatta områden har blivit ”särskilt utsatta”. Tydligare än så blir inte bilden av att lagens arm inte räcker till. I dessa hemmiljöer får laglydiga medborgare inte det stöd som politiken, staten och våldsmonopolet ska garantera.
De här områdena kan beskrivas som maffiadominerade fattigdomsområden, ofta med en hög andel utlandsfödda. Hög arbetslöshet och utbredd bidragsförsörjning – utanförskap – är bara en del av problembilden. Där rättsstaten och Myndighetssverige står som svagast får också annat, som våldsbejakande islamism, klanstyre, strukturellt könsförtryck och hedersrelaterat våld, utrymme att växa.
Rikspolischefen har rätt i att landets poliser ensamma inte kan bringa all ordning och struktur. Det är en viktig markering. Mer resurser, ökad kameraövervakning och hemlig dataavläsning räcker inte om inte andra breda åtgärder görs samtidigt. Den svarta ekonomins aktörer måste bekämpas hårdare, allt från knarkhandeln till svarta jobb i gråa sektorer. Kriminalitetens vapenarsenal måste aktivt minimeras. Socialtjänsten behöver samtidigt få skarpare direkta uppdrag att i samverkan med polis ta sig an klanrelaterade strukturer som leder till en förtryckande social kontroll – inte minst över ungdomar och kvinnor.
Staten och dess myndigheter måste återta miljöer där lagens grepp kraftigt har försvagats. Och när samhället – från skola till säkerhetspolis – får tydliga uppdrag att motverka sysslolöshet, skuggsamhällen och gangsterkulturer, kommer det till ett pris. För det är ju inte bara skurkar som döljs i skugga. Det gäller att inte förlora syfte och mål ur sikte när utsatta medmänniskor måste utvisas på lagliga grunder eller när omfattande personkontroller högljutt anklagas för att vara diskriminerande slag nedåt. Annars blir öppna hjärtan och välmenande ambitioner något som cyniska destruktiva krafter alltför lätt tar chansen att utnyttja.