Den som vill missförstå har alla möjligheter att göra det. Den svenska politiska debatten bygger ibland nästan helt på detta. Debatten efter Moderatledaren Ulf Kristerssons jultal nyligen är ett typexempel.
Han sade följande: ”I Sverige talar man svenska. Perfekt svenska är snobbigt överskattat, men fullt begriplig svenska är djupt underskattat. Talar man inte svenska får man väldigt svårt att komma in i det svenska samhället. Samma sak gäller i nästan alla länder.”
Låt gå att ordvalet borde ha varit ”motsvarande” och inte ”samma” i sista meningen, men budskapet är lätt att förstå. Rycker man ut mening för mening går det förstås att göra allehanda tolkningar, men sedan när har vi avfärdat tron på budskap med sammanhang?
Med detta sagt är värt att påpeka att Sverige har flera officiella språk, garanterade via minoritetsrättigheter. I den svenska språklagen står att svenskan är ”huvudspråk”, inte det enda. Där räknas också fem andra språk upp som omfattas av rättigheter och av skyldigheter för det allmänna att ”skydda och främja”, medan det allmänna också ska se till svenskan ”används och utvecklas”. Detta hade Moderatledaren kunnat ta med, om han hade tyckt att det var väsentligt.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) fick för sin del för sig att Kristersson medvetet ville provocera. Att Moderatledaren ville missförstås för att få stöd av allehanda mörkerkrafter. Utbildningsministern signalerade via Facebook att Moderatledaren skulle tolkas som att alla andra språk skulle vara nedtryckta eller förbjudna, exempelvis på skolans raster. Om det hade varit så, finns skarpa poänger i hur minoriteter tidigare har behandlats i folkhemmets Sverige. Ofta med osynliggörande, men också med ren diskriminering.
Poängen är dock att Fridolins anklagelseakt fullt ut missar Kristerssons budskap – med största sannolikhet fullt medvetet. Om man förhåller sig till det som talet förmedlade.
Våra folkvalda partier har alla godkänt språklagen. Uppdraget är sålunda givet. Det svenska språket ska användas och utvecklas. Den som kan få arbete genom att förbättra sina kunskaper i svenska bör förstås studera svenska.
Språklig förmåga i svenska påverkar förutsättningarna att kvalificera sig för ett antal yrken på dagens arbetsmarknad. Det ger även starkare, mer kunskapsrika medborgare i mötet med maktens och myndigheternas språkbruk.
Hur det är om 20, 50 eller 70 år vet vi inte. Kanske är det andra språk. Men värdet av god och tydlig kommunikation i samtal såväl som i skrift lär bestå i vardagslivet.
Den som vill att så många som möjligt ska ha goda chanser att hitta en egen försörjning bör därför inte låtsas som om språkförmåga inte spelar roll. Kompetens i flera språk är bättre än enspråkighet. Gemensamma språkkunskaper skänker oss även förmågan att bättre förstå, nyansera och bemöta varandras argument.