Stad och land hand i hand – det är en slogan som understryker för Sverige väsentliga samband. Det ställer krav på djuplodande analys och perspektiv som inkluderar båda delarna, när praktisk politik formas.
Det är talande att det den sittande regeringen inte har en landsbygdsminister som ansvarig för ett eget departement. Stöket i de frågor som främst berör statens och myndigheternas förhållande till de gröna näringarna, som i huvudsak verkar utanför det urbana, har under samma tid ökat. Miljöpolitik som inte tar hänsyn till näringspolitik får exempelvis lätt den effekten.
Precis som i stadsmiljön har landsbygden ett givet behov av såväl det offentliga som en stark privat arbetsmarknad. Det är inte antingen eller. Makthavare som vill gynna landsbygdens växtkraft måste utgå från insikten om att företag och företagare inte under skatter kan digna ner. Allt börjar där, med företagande och jobb.
Vi behöver sluta ställa stad och landsbygd mot varandra, skriver LRF:s ordförande Palle Borgström på DN Debatt (20/3) – och det är en korrekt analys. Politiken för staden och landet behöver kunna vara olika, eftersom behov och förutsättningar är det. Utbytet mellan stad och land måste kunna flöda på bästa sätt – för varor, tjänster och persontransporter. Avstånd är till för att överkommas, inte förstärkas.
Mycket av det som säkrar staden och handeln är beroende av det som kommer från jorden, skogen, vattendragen och malmen. Men LRF:s poäng är att landsbygden inte bara kan vara en plats för produktion. Utrymmet för konsumtion behöver öka och närma sig stadens. Om det blir allt längre till – och allt trängre – för att nå varor och tjänster för vardagskonsumtion, då växer landsbygdens utvecklingshinder. Transportinfrastrukturen behöver ur detta perspektiv snarast växa jämfört med i dag – men då med så liten klimatpåverkan som möjligt.
I måndags presenterade regeringen sin landsbygdsproposition. Den utgår från den parlamentariska landsbygdsutredningens förslag, men påfallande mycket som gör verkstad av orden skjuts på framtiden. De 400 miljoner per år som ska stärka näringsliv och företagande – är bara något större än regeringens subvention av elcyklar.
Parallellt arbetar Socialdemokraterna och Miljöpartiet för att få till en så kallad kilometerskatt på transporter. Det är något som slår mot alla samhällen där avstånden är långa och transportbehoven många, för näringsliv och befolkning. Det sänker inte bara möjligheterna till produktion, utan även till konsumtion.
Så byggs inget Sverige ”som håller ihop”, för att använda statsministerns ord. En sådan politik förstärker bara avstånd och skillnader. Det påminner om mest den gamla sketchen i SVT:s barnprogram Trasan & Banarne, där busfröet Hemlige Arne fördelar jordgubbar mellan sig och syrran – och där syrrans jordgubbe gång på gång lyfts tillbaka till den gemensamma skålen via en osynlig tråd.