Det avsnitt av Kalla fakta som visades i TV4 i tisdags kväll den 4 april har undgått få. Diskussionen efter programmet har varit omfattande och klipp har cirkulerat både i traditionella och sociala medier. Programmet handlade om hur patriarkala värderingar i kulturer, i detta fall främst från Mellanöstern, har vuxit sig starka i vissa segregerade områden i Sverige och hur detta påverkar kvinnors rörelsefrihet och livssituation.
Ett exempel är den muslimska friskolan Al Azhar i Vällingby som avslöjas med att dela upp flickor och pojkar i bussen för att undvika att barnen har kontakt. Det är samma skola som för några månader sedan väckte uppmärksamhet då det avslöjades att den hade könsseparerade idrottslektioner. Programmet visar även inslag från Rinkeby och Husby där unga kvinnor berättar om hur de blivit utsatta för stenkastning och hur män ropat glåpord efter dem på gatan. Allt för att de hade visat sig utomhus i shorts eller klänningar.
Det finns ett otal sådana historier om islamism och kvinnoförtryck. Vi vet att patriarkal kultur som försöker begränsa kvinnors rörelseutrymme finns i hela världen, precis som vi vet att den är mer dominant i vissa kulturer. Kampen för jämställdhet och frigörelse har inte kommit lika långt överallt. Vi vet även att dessa kulturuttryck i dag finns i högre grad i vårt land än för några decennier sedan och att det tar sig uttryck på olika sätt.
Tidigare har det rapporterats om tidigare nämnda separerade idrottslektioner, om caféer och andra offentliga platser i förorter där kvinnor inte har varit välkomna. Vi har hört om homosexuella par som tvingats flytta från orter på grund av upprepade trakasserier. Hedersmord har skakat landet. Bara de senaste veckorna har det avslöjats av Smedjan och Aftonbladet att organisationer som fått bidrag från myndigheten MUCF har bjudit in talare vars åsikter går emot demokratiska värderingar.
Med andra ord: alla visste vi att dessa problem finns. Varningstecknen har varit många under flera års tid. Rättvisekämpar har varnat om situationen i segregerade områden. De senaste avslöjandena är bara några bland flera.
Problemet är inte att vi inte vet vad som pågår, problemet är att vi inte har någon bra metod för att hantera frågorna. Vid något tillfälle begås ett brott och en person kan straffas. Då och då dras bidrag in till organisationer. Men det räcker inte, vi måste ha ett tydligare svar än så från hela samhället. Vi måste prata mer om attityder i skolan, vara direkta vid information till nya medborgare. Vi behöver ett svar som inte urartar i främlingsfientlighet, men som aldrig viker en millimeter från våra grundläggande demokratiska värderingar om jämställdhet och minoriteters rättigheter. Att problemen finns kan ingen längre förneka, nu måste någon av våra makthavare kunna ge ett svar på hur vi ska agera.
Hanna Marie Björklund