Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) kallar till ett EU-möte för att diskutera införandet av gemensamma regler som han inte egentligen verkar vilja ha. Det illustrerar den svenska och europeiska socialdemokratins kris, men det ställer också frågan om vilket EU som är önskvärt.
Hur man än vrider och vänder på det innebär förslaget om att lägga till en så kallad social pelare till unionens bärande friheter – rörligheten för arbetskraft, varor och tjänster – mer överstatlighet. Det är i första hand därför som Frankrikes president Emmanuel Macron är här, vid gott mod och pigg på diskussionerna. Tro inte att hans vision är en svensk modell på EU-nivå, med mycket höga skatter och allt högre trösklar in på arbetsmarknaden.
Macrons mål är kort och gott, europeisk harmonisering. Att införa överstatliga sociala transfereringar och harmonisera fackliga hjärtefrågor som a-kassa och kollektivavtal i någon form, är bara möjligt efter förhandlingar. I sådana ges och tas. Ingen får allt, alla får vika på något. Om EU:s stater ska ha mer av gemensam socialpolitik och regler för sociala stödformer så kommer dessa att vara lägre än de som nu råder för svenskt vidkommande. Kompromissutrymmet finns ju alltid mellan lägsta och högsta bud.
Varför kallar då Sveriges regering, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, till en europeisk konferens om ökad överstatlighet och lägre bidrag? Varför först argumentera mot överstatlighet och sedan diskutera och öppna för just detta på ett i övrigt andefattigt möte? Tanken att det ska måla på lite statsmannaglans över en medioker minoritetsregering må vara frestande, trots att det vore ett slöseri med skattemedel och säkerhetsresurser bara för lite avslutande PR-foton med gräddan av EU-makthavare.
En möjlig underliggande förklaring är att Europas socialdemokrati har stora problem på alla fronter. Väljarna sviker. Många glider till nationalistisk-populistiska rörelser med socialkonservativt budskap. Andra drar åt mer liberala, mer frihetliga värderingar. Med en pan-europeisk bidragslåda att stå på, kunde det ge utrymme för en agitatorisk rörelse som kräver högre sociala utgifter och mer omfattande kollektivavtal i alla unionens delar. Dylik överstatlighet attraherar inte minst socialdemokrater i EU-parlamentet.
EU-övningarna i Göteborg kan bara bli någon form av tillkrånglat självmål för Sveriges regering. Om Europa ska ha centralt beslutad välfärds- och arbetsmarknadspolitik, då faller den svenska och nordiska modellen som vi har lärt känna den.
Den europeiska unionen har så mycket annat att fokusera på: gemensam säkerhet, enhetlig migrationspolitik, fler avtal för frihandel med andra delar av världen, gemensamma åtgärder i miljö- och klimatfrågor samt hoten från rasism, främlingsfientlighet och annan osund kollektivism. Utifrån detta är det vettigt att låta såväl föräldraförsäkring som a-kassenivåer förbli en angelägenhet på en lägre beslutsnivå, närmare skattebetalarna.