USA:s president meddelade i helgen världen, via Twitter, att han inte bara är oerhört stabil mentalt utan också smart, så pass smart att han borde kallas genial, stabilt genial. Finns det då något som helst utrymme kvar för satir eller humoristisk ironi i denna värld? Verkligheten klår ju dikten, gång på gång. Särskilt i Vita huset.
Det är lätt att misströsta. I Gnesta har lokalrevyn tvingats att ställa in. Politikerna var för snälla, skandalerna för få. ”Till och med V fick igenom en motion till sin stora förvåning, där någonstans kände vi att det nog är dags för en paus” sa Gnestarevyns Per Bomark till SN (17/10) när beskedet gavs. Andhämtningspausen är förhoppningsvis bara tillfällig.
I våra trakter har vi gott om revyer. I Nyköping kör lokalrevyn för fullt och snart är det dags också i Oxelösund. Utöver dessa lyfter även revyn i Trosa inom kort.
Lokalrevyn som fenomen har en gedigen historia. Den är nära, folklig och ofta mer grovhuggen än subtil i såväl humor som häcklande, högt och lågt.
Politiker och andra som skämtas om har större anledning att känna sig hedrade än hånade. Att bli omtalad inför en blandad publik är, trots allt, att vara lokalt känd. För folkvalda är det hårdvaluta.
Sådant gäller även lokaltidningen. Att skämta om SN – eller någon av dess framträdande reportrar - är också ett erkännande. I årets Nyköpingsrevy blev höstens SN-artiklar om Spelhagen-områdets estetiska svagheter till en sylvass ironisk dramatisering av en lokal ”no go”-zon. Och häcklandet av makthavare gick inte heller att ta miste på i sketchen som illustrerade hur svårt det har varit att bilda en Sörmlandsregion, en komedi med drag av dokumentär.
2018 är det val, ett evenemang som garanterat lär omvandlas till många rejäla revyskämt om bara ett år. I Nyköping sitter ett rödgrönt styre som har fått för sig att lokalt tillagad skolmat bara kan kokas ihop av kommunalt anställda. Bara en sådan sak.
Varken presidenter, partier eller politiska redaktörer har ensamrätt på att skämta om samtidens särskildheter. Humorn har alltid varit en medborgarnas pysventil för att makt och etablissemang inte ska få ta sig själva på alltför stort allvar. Detta är i sig demokratiskt nyttigt och ett tecken på frihet.
Under kommunistdiktaturen i Sovjetunionen – med dess angiveri-, övervaknings- och kommandostat - var just humorn en källa till politisk opposition. Skämtet, ibland med stark svärta, gjorde förtrycket till fåntratt och skapade på så vis en frihet från tankeförbud, något som inte ens den hemliga polisen kunde övervaka överallt. Även om den gjorde allt vad den kunde med hårda medel.
Det sades att ett politiskt laddat skämt kunde berättas tre gånger i Sovjetunionen. En gång för sin bästa vän, en gång för förhörsledaren vid KGB och en gång för sin cellkamrat.
Som så ofta baseras de mest sylvassa skämten på djupt allvar.