Det har varit – och kommer att vara – mycket hallå om att även Tyskland nu har ett främlingsfientligt, rasistiskt parti i parlamentet. Detta AfD, som Sverigedemokraterna gärna vill se som vänner, är djupt insyltat i den ryska Putinregimens subversiva finansiering av ytterlighetspartier i europeiska demokratier. För Tyskland är detta en mycket illavarslande signal, som illustrerar hur den västra och östra landshalvan skiljer sig åt. Det är i öst som marschkängornas AfD har fått sitt starkaste stöd, just i de områden som har haft längst erfarenhet av totalitärt förtryck i modern tid.
Den stora maktstrategiska förändringen i tysk politik är trots allt inte AfD. Det är Socialdemokraternas fall till cirka 20 procent av väljarkåren. Även förbundskansler Angela Merkels kristdemokrater betalar ett högt pris för den relativa stabilitet som koalitionen mellan Tysklands två största partier har medfört.
Merkel, som även fortsättningsvis kommer att leda landet, får nu en betydligt knivigare utmaning. En enkel liknelse är att hon tvingas gå från att använda klossar till att lägga pussel. Det blir fler oregelbundna mindre bitar i regeringsbygget och sannolikt ett större tryck på att genomföra mer radikal politik på några områden. Det som spekuleras i är att Merkel behöver ta såväl de pånyttfödda liberalerna i FDP och de Gröna i handen, en så kallad Jamaica-koalition utifrån de olika partifärgerna, svart, gult och grönt. Ingen av dessa koalitionspartners lär komma utan tydlig kravlista.
Angela Merkel må vara Europas starkaste politiska aktör med dess starkaste ekonomi i ryggen, men maktutövningen framöver lär bli mer komplicerad och mer stökig.
Det tål att noteras att det politiska landskapet i två av EU:s dominerande aktörer, Frankrike och Tyskland, har gått från en kamp mellan två stora partikolosser till ett mer fragmentiserat politiskt landskap. I Frankrike har såväl socialister som republikaner manglats till småbitar. I Tyskland har Socialdemokraterna backat till sitt sämsta resultat någonsin. Två traditionella västeuropeiska maktbalanser är satta ur spel.
Ett tag talades det gärna högt om hur den tyska s-ledaren Martin Schulz skulle rädda det tyska arbetarpartiet. På sistone har det varit mer tystlåtet. Schulz inträde begränsade måhända fallet, men priset för samverkan med Merkel är högt. Det som de tyska socialdemokraterna kan hoppas på är att rollen som största oppositionsparti – i stället för ytterlighetsaktören AfD – ska skapa ny dynamik i höger-vänster-konflikten. Fast det är inte så enkelt.
Det är inte bara fascistoid främlingsfientlighet – med all den sunkiga, inhumana barlast som ingår i detta – som har vunnit väljare. Även de liberala strömningarna har stärkts med FDP:s återkomst till förbundsdagen. FDP och de Gröna kan bli garanter för att de mest konservativa krafterna inom Merkels parti inte tappar tilltro till EU som politiskt verktyg eller blickar för långt inåt och bakåt. Även om det maktpolitiska vardagspusslet har blivit mer komplicerat.