Personkemin mellan Europas mäktigaste politiker och USA:s president är urusel. Trots att båda är uttalade högerpolitiker. Det handlar i första hand om synen på handel, i andra om säkerhetspolitik. I slutänden avgör det relationen mellan EU och USA.
Tyska förbundskanslern Angela Merkel företräder Europas starkaste ekonomi – och symboliserar EU-gemenskapen. Hon företräder en gren av europeisk kristdemokrati som inte helt har förlorat tron på vare sig integration- eller asylpolitik. Den amerikanske presidenten Donald Trump företräder en inåtvänd gren av amerikansk konservatism. Där isolationism och murar ska leda till större egen lycka. Klart att det krockar.
Merkel fick gott om rubriker i helgen för att hon markerat, till synes mot USA och Storbritannien, att den EU måste ha kraft nog att avgöra sitt eget öde. Eftersom Trump under sitt Europabesök viftade runt i sedvanligt oinformerad stil är det naturligt att Merkel drar sådana slutsatser. Under Trump är USA helt enkelt en instabil partner.
Än mer viktigt är att Merkels budskap också är riktat till EU:s medlemsländer. Hon, med ett kommande val på hemmaplan, markerar sin position som EU:s starkaste – och manar på för ökad beslutskraft om unionens egen framtid. Den irrationelle Trump visar att vad EU faktiskt gör och kan göra med egen kraft, blir långt viktigare än vad USA och Storbritannien inte vill göra.
EU-staterna måste ha kraft att skydda sig själva, även när USA drumlar bort sig i utrikes- och handelspolitiken. Ett antal vägval väntar. Hur ska eurozonen utvecklas? Ska Sverige fortsätta stå utanför? Hur säkras fri rörlighet för kapital, varor och tjänster inom Europa när isolationism och protektionism vinner mark i medlemsländerna? Hur utvecklas den gemensamma säkerheten – inte bara militärt utan som starkt skydd mot yttre och inre samhällsomstörtande krafter? Hur kan en gemensam asyl- och migrationspolitik fungera?
I slutet av mars lade EU-kommissionen fram en vitbok med fem möjliga framtidsscenarier för unionens utveckling. Trenden är att Europa utgör en minskande andel av världens befolkning och BNP. Därmed riskerar EU att väga allt lättare som ekonomisk-politisk makt. Vitboken lyfter värdeladdade frågor som egen beskattningsrätt på unionsnivå, gemensamt försvar och gemensamma sociala reformer.
EU kan inte räkna med att ha supermakten USA som ständig räddare i nöden. Vänskapen är viktig, men unionen måste stå stadigt, med en välfungerande inre marknad och ett tillförlitligt skydd mot yttre hot.
Det saknas ett demokratiskt stöd för en europeisk stat som hanterar allt från a-kassa till viltvård. Här behöver Sverige agera uppmärksamt. Den kloka vägen framåt är det smalare men vassare. Prioritera de områden där gemensam maktutövning gör stor positiv skillnad. Till detta räknas gemensam säkerhetspolitik och värnande av unionens yttre gränser, asylfrågor, gränsöverskridande klimatpolitik samt en effektiv inre marknad.