Sverigedemokraternas landsdagar liknar till ytan de flesta andra partiers kongresser och stämmor. Men bara till synes. I helgen fick vi ännu en bekräftelse på detta under partiets möte i Norrköping.
I förspelet handlade mycket om hur SD:s representanter ville sätta sig bredvid Moderaterna – och i viss mån Kristdemokraterna – och börja samarbeta. Som vanliga partier gör.
Sedan ägnade partiledaren Jimmie Åkesson mycken talartid åt att skälla på just Moderaterna och berätta för medierna att SD lika gärna kunde samarbeta med Socialdemokraterna. Det är en taktik snarlik den som Socialdemokraterna använder för att i ett och samma andetag bejaka och bekämpa Centerpartiet och Liberalerna.
Likväl slutar allt med en ny skandal, där ännu en partiföreträdare sagt sitt hjärtas innersta rasistiska mening, följt av en ny uteslutning och en pressad partiledare som försöker försvara sitt partis tankegods. Kvar blir bilden av ett SD som vill vara som alla andra och samtidigt föraktar alla andra, men som inte kan undkomma sitt rasistiska ursprung.
Sverigedemokraternas landsdagar liknar därför inget annat. Det är ett parti som på ytan polerar allt synligt så intensivt som möjligt. Under detta pågår en ständigt snurrande karusell mellan det man vill framstå som och det man är. Precis som i de flesta så kallat populistiska partier på främlingsfientlig grund. Den i huvudsak socialkonservativa sakpolitiken är ett blött finger i luften format med en lös det var bättre förr-anda, men allt bygger på det som har lockat de allra flesta av partiföreträdarna: kampen mot invandring och invandrare.
SD framstår som en form av politikens Pang i bygget, tv-serien från 1970-talet om det ruffiga småstadshotellet styrt av en vattenkammad manisk hotelldirektör, en inställsam smilfink och egotrippad tyrann som till varje pris försöker framställa hotellet som något annat än det är. Även om tv-serien hade en humor, en värme, en udd och ett mänskligt medlidande som SD står utan.
I Pang i byggets allra sista avsnitt ska hotellet granskas av en hälsovårdsinspektör, för att garantera att det är ett anständigt hotell precis som alla andra. Döda duvor plockas bort ur vattentanken och en lång rad anmärkningar på kök och servering hanteras när så en råtta smiter ur sin bur. Det hävdas att det är en sibirisk hamster, men det är en vanlig råtta, rattus norvegicus. Paniken över att gnagaren kan upptäckas leder till att köket serverar kalvfilé med råttgift på. Gästers väskor vänds ut och in. Kaos regerar.
Likväl slutar allt med att inspektören noterar att bristerna verkar åtgärdade, när han så serveras en låda kex med en mycket livskraftig råtta i. Inspektören tror inte sina ögon och famlar febrilt efter orden. Lådan stängs. Tiden står ett kort tag stilla. Sedan säger någon något om vädret, inspektören erbjuds åter några kex – utan råtta – och allt fortsätter som vanligt, som om inget hade hänt.