Utbildning och barns rätt till en bra skola är för en för viktig fråga att lämnas med helt till politiker och lotterilösningar. Regeringens skolkommission har ur detta perspektiv ett antal hyfsade förslag på hur skolan ska kunna förbättras för fler (DN 19/4). Tyvärr finns där också tokigheter, som förslaget att lotta ut attraktiva skolplatser. Att lotten trumfar elevens vilja och kötid när framgångsrika skolor ska fylla sina platser är inte lämpligt.
Pikant nog är detta ofta samma skolor som regeringen gör sitt yttersta för att motverka och väser om ”vinstjakt”. Det är inte alla som ser populära skolor som orättvisor som ska bort – inte ens regeringens egen kommission. Det är ett klokt vägval. Fristående skolor och rätten att välja sin skola är vägen framåt.
Här finns en ideologisk skillnad sett till maktfördelning mellan människa och system. Där svensk mitten och höger välkomnar ett så stort inflytande för den enskilda som möjligt, även när utfallet inte blir exakt lika, där vill vänstern hellre ha en politikerstyrd fördelning av elever mellan skolor. Låt nu inte skolan bli till Lotto med Joker. Diskutera hellre mer hur populära skolor kan förmås att utöka antalet platser. Vilka stimulanser krävs för att stärka de svaga skolorna? Nya huvudmän?
Det finns ingen nostalgi i skolans historia värd att längta tillbaka till. 1970-talets ovanifrån-styrda skola byggde helt på bostadsort, med liten eller ingen möjlighet att byta. Rika bodde nära framgångsrika, vi andra där vi hade råd. Den skolan var ingalunda lika för alla.
Valfriheten ger större möjligheter att bryta med detta än det som en gång var – och det är bra att skolkommissionen bejakar den ordningen. Men skolornas kö- och antagningssystem tål att ses över så att nyinflyttade inte automatiskt får sitta med Svarte Petter samt möjligheterna att stärka de elever vars föräldrar engagerar sig lite eller inte alls. Att reformera kösystem sett till maximal kötid och att vika platser för särskilt socialt ansvarstagande är en klokare ordning än skolvalslotto.
Samtliga etablerade partier ser ett problem där elever med stora behov i stor utsträckning hamnar i skolor som är mindre populära, oftast kommunalt drivna. I klarspråk handlar detta inte bara om elever med stora behov sett till lärandestöd. Ibland är det mer ett behov utifrån social utsatthet, stök och skolk. Många tunga vardagsproblem ligger dock långt bortom skolans dörrar och bör i första hand motverkas där.
Skolkommissionen – som i förlängningen verkar blicka en helt statligt finansierad skola – vill tillföra statliga extrapengar till skolor som tar ansvar för elever i behov av omfattande pedagogiskt stöd. Det kan också gälla stöd att bryta upp stökiga miljöer. Det tål att prövas. Problemet är i första hand inte köerna till de bättre skolorna, utan flykten från de svagaste – inte minst vad gäller lärar- och skolledarkompetens.